Drömbokcirkeln Stockholm, en snabbresumé

Jag har varit med och startat upp en ny Bokcirkel. Vi medlemmar träffades på facebook i gruppen "Hitta en Bokcirkel". Vi träffades första gången den 25 maj på ett café på Södermalm i Stockholm. För allas trevnad har vi valt att träffas på caféer istället för att bjuda hem varandra. Alla är inte bekväma med att ta hem folk, vare sig det är främlingar eller närmare bekanta.

Redan innan vi träffades första gången bestämde vi en bok att läsa och diskutera. Vi diskuterade vilka böcker vi höll på att läsa just då och det var bara en av oss som inte var "mellan böcker". Hon hade precis börjat på Laurence Cossés Drömbokhandeln. Vår första gemensamma läsning gav också cirkeln dess namn - Drömbokcirkeln. Ingen av oss hade tidigare varit med i en bokcirkel där alla diskuterar samma bok, så för att ha lite riktlinjer och diskussionspunkter att finna stöd i så hade jag funnit ett dokument från Bilda om hur man bör lägga upp en bokcirkel. Här kan tilläggas att vi har haft nytta av det dokumentet på alla träffar hittills.

Sen sågs vi den 24 juni efter att ha läst Paulo Coelhos Otrohet. Den gången var planen att ses på samma café som första gången, men caféet var utan förklaring helt stängt, så vi fick ta en promenad och hamnade i en närliggande park. Där stod vi och diskuterade boken, och lagom tills vi var klara  började det regna.

Semestrarna kom och vi fick svårt att få in en ny träff. Två deltagare (som ännu inte hade dykt upp på en träff) slutade höra av sig och blev "borttagna" ur cirkeln. Jag och de två deltagare som var kvar bestämde oss för att ta emot lite fler medlemmar, vi var helt överens om att vi ville att cirkeln skulle leva vidare. Genom samma grupp på facebook kom vi i kontakt med lite fler Stockholmsbaserade bokälskare.

Inför tredje träffen hade vi blivit lite fler medlemmar och deltagarantalet ökade från 3 till 5. Den 15 oktober sågs vi och diskuterade boken Carol av Patricia Highsmith. Inför denna träff hade vi kommit överens om att försöka lära känna varandra genom att var och en av oss ska få välja en bok och få hålla i en träff. Carol var mitt val av bok. Patricia Highsmith är en av mina favoritförfattare och den här boken hade jag nyligen införskaffat på en bokhandel i London och ännu inte hunnit sätta tänderna i. Jag kommer att dedikera ett eget inlägg till recensionen av denna bok.
Vi hade otur med det café vi skulle ses på, när vi kom dit såg vi en skylt med informationen om att de stängde tidigare just den här dagen i veckan. Vi gick till ett annat café i närheten och upptäckte ganska snabbt att vi inte var den enda bokcirkeln där.

Igår var det så dags för fjärde träffen. Vi valde samma café som sist, dvs det som vi skulle ha gått på. Vi hade nu valt en helt annan veckodag i förhoppningen om att kunna njuta av detta cafés underbara atmosfär. Men återigen åkte vi på en nit då de nu hade satt upp en liten söt lapp med texten "Måndag Tisdag Stängt". Vad ska man säga? Universum tycker helt enkelt inte att vi ska diskutera våra böcker på Café Art i Gamla stan.
Ingen medlem hade hunnit falla bort inför denna träff (wohoo!) men två av de som deltog i oktober kunde inte närvara den här gången. Däremot kunde en ny medlem närvara, så igår var vi fyra glada litteraturälskare som sågs på Café Dox i Gamla stan. Vi diskuterade boken I mullbärsträdets skugga av John Grisham som hade valts av Gustav.

Inför nästa träff, som blir i mitten av januari 2016, har Alice valt boken Sommaren med Monika av Per Anders Fogelström.

/Milla

Drömbokcirkeln: Otrohet av Paulo Coelho

Då var andra träffen med Drömbokcirkeln över. Efter att ha upptäckt att caféet var stängt (fast det står att det borde vara öppet) så tog vi en promenad till närmaste park. Solen sken på oss medan vi stod mellan minigolfare och korpenspelare och diskuterade Paulo Coelhos bok Otrohet. 

Jag verkligen avskydde den här boken medan jag läste den, men den passade verkligen i en bokcirkel. Vi pratade på i två timmar utan att behöva kolla på "stödfrågorna" en enda gång! 

Det var så himla intressant att nästan få läsa om boken genom att diskutera den med andra människor. Samtalet gjorde det verkligen värt mödan det tog att ta sig igenom hela boken. Och än en gång har jag lärt mig så himla mycket om mig själv.

/Milla

Sagan om Isfolket

Jag har inte bloggat här på ett tag eftersom att jag är fullt upptagen med att läsa serien Sagan om Isfolket. Just nu ligger jag på bok 20 av (ungefär) 40. När jag har läst alla böcker i serien så kommer en ordentlig recension av hela serien. Dels har jag jag läst ut varje bok så snabbt och dels tycker jag att de är för korta för att recensera var för sig. Det känns som att jag då bara skulle återge hela historien istället för att "bara" ge min syn på böckerna.

Mitt första intryck är att historien går oerhört fort framåt. Jag tycket inte att jag hinner lära känna karaktärerna så väl innan boken är slut och nästa generation tar vid. Och böckernas framsidor har sällan något med historien att göra...

/Milla

Mörkertal av Arne Dahl

Den här boken drog in mig redan med första raden:
"Redan första gången han såg kvarlevorna förstod han att det var något speciellt med dem."

Emily Flodberg försvinner på en klassresa till Saltbacken i Ångermanland. En skallgång dras igång och polisen kommer från Stockholm för att delta i sökandet. Emily tycks helt sonika ha dragit till skogs och i samband med polisens sökande finner man en man med avskuren hals, avskuren med pianotråd.
Ungefär samtidigt hittas en man på en parkbänk i Stockholm, också han med halsen avskuren med pianotråd.

Den ena en man på jakt efter, eller jagad av (?) en fjortonårig flicka och den andre ett statuerat exempel avsett för att varna någon eller några.

I en tredje tråd blir en polis vid namn Bengt Åkesson aklagad försexuella trakasserier av en kvinna som anmält sin man försvunnen.

Det slutar aldrig hända saker i den här boken, och så fort jag tror att jag har koll på läget kommer en vändning som får mig att tänka "Men va f*n!? Allvarligt?!" De olika utredningarna sköts på sina olika håll, men överordnad Kerstin Holm håller i alla trådarna, förutom i den där hennes älskare blivit anklagad för trakasserier och ska utredas av hennes före detta, numera bästa vän Paul Hjelm.

Har de olika dödsfallen något med varandra att göra? Är det en slump att pianotråd använts på så vitt skilda platser i Sverige inom en så kort tidsram? Vi få följa med till skogs och runt hela Stockholm i sökandet efter Emily Flodberg, på vägen möter vi pedofiler, flera hundra år gamla skelett och en lika gammal Ordern kallad Fac ut vivas.

Läs den!
/Milla

Någonstans inom oss, av Kajsa Ingemarsson

Den här boken svalde mig hel. Jag fastnade redan efter de första sidorna och kunde inte lägga ner den. Jag var tvungen ett par gånger, jobb och sömn ni vet, men jag ville inte.

Rebecka låter sig falla 30 meter, sen öppnar hon ögonen och tror att allt var en dröm. Hon ska visa Mikael att hon älskar honom, hon ska sluta med sina spel, hon ska bli en bättre människa.
Plötsligt står ängeln Arayan bredvid henne och de båda ser på när hennes kropp förs bort och när Mikael får beskedet om hennes självmord. Hennes oväntade självmord. Hon var gift, framgångsrik och lycklig. Eller?

Den här boken handlar om ångest, om sorg, om insikt och acceptans. Den här boken handlar om hur det är att förlora någon man älskar och att acceptera hur livet har blivit.... eller i Rebeckas fall, inte blivit.
Rebecka vill inte lämna Mikael och Arayan förstår henne, han säger att han finns där tills Rebecka själv accepterar sin död. I efterdöden får Rebecka träffa några andra spöken som inte heller vill lämna sina nära och kära.

Mikael kan inte förstå hur Rebecka kunde göra det hon gjorde. Han stänger in sig och låter sin mamma sköta allt det praktiska, tills det är dags för begravningen och Rebeckas syster Sofia dyker upp...

Jag rekommenderar verkligen den här boken. Min första tanke när jag läste den var att alla som funderar på att ta sitt eget liv borde läsa den, men nej... alla borde läsa den.

/Milla

Pompeji av Maja Lundgren

Utläst 5 juni 2014

Den här boken föll mig i smaken med en gång. Jag har alltid varit svag för det latinska språket och kulturen som hör till. Det kanske mest fascinerande är hur mycket som faktiskt finns dokumenterat, till skillnad från andra äldre kulturer. Visst är det som finns dokumenterat, lik all nedskriven historia, vinklad till författarens (eller den som beställt skriftens) fördel, men det gör det ändå lättare att föreställa sig den tidens människor, hur de levde sina liv och hur de dog.

Den här boken följer ett flertal människor åren innan stadens Pompeji täcks med aska från vulkanen Vesuvius. De lever sina liv utan en aning om vad som komma skall. Huvudpersonerna i boken är bordellmamma (mamsell), "fellatrix" (låt oss bara säga att hon är prostituerad med en nisch), mimare, slav... och så finns det även lite "finare" folk med.

Personerna i boken har funnits, deras namn finns nedtecknade, men författarinnan har tagit sig ganska så fria händer när det gäller deras karaktär, drömmar och vardagsliv.

Förutom själva historien, kulturen och språket (boken är skriven på svenska men vissa "fula" ord får behålla sin latinska karaktär) så är författarens språkbruk något som ofta lockar till både skratt och häpnad. På s 30 har författaren skrivit en ordlista över ord som genomgående skrivs på latin i boken. Orden är svordomar eller de med sexuell åsyftning, såsom fellatrix och lente impelle. Utöver de ord som inte är värda en konsekvent översättning så är humorn något som gör att det är svårt att lägga ner boken. Jag gillade den här boken skarpt.

/Milla

Andra recensioner
Boksidan
DN.se
SvD.se

Vägen till Bålberget av Therése Söderlind

Den här boken önskade jag mig när jag fyllde år och jag blev jätteglad när jag fick den. Sen började jag läsa den. Prologen gav hopp, men sen... de första hundra sidorna undrade jag om jag hade missförstått de recensioner jag hade läst. Boken börjar med att handla om Jacke och hans dotter Veronica, året är 1975. Efter hundra sidor fick Veronica i skoluppgift att läsa om Häxprocesserna och började då bli intresserad av familjens förflutna. Vore det inte häftigt att vara släkt med en av häxorna?

I Vägen mot Bålberget får vi följa fyra människors liv under två olika tidsåldrar. Jacke, en helt vanlig man, om än lite glad i kjoltyg, har blivit lämnad av sin fru och får stå ut med sin dotters skuldbeläggande och vrede, fram till den dagen hon blir intresserad för ortens historia - och de kvinnor som brändes för trolldom på Bålberget.

Malin växer upp med Matz som granne, men låter sig sen giftas bort med Erke för att Matz hittar en annan. En dag blir mer än hälften av kvinnorna på bygden runt Nyland kallade till vittne om trolldom, men det visar sig att det är de som ska stå anklagade och deras barn vittna emot dem... Barnen vittnar om bolande under bord och danser kring heta grytor i Blåkulla.

Veronica har inga barn, men hon hjälper ofta till med sin lillesysters två söner, och hon tar även hand om sin gamla pappa vars bakgrund hon snokar lite för mycket i för hans smak.

Olof är änkling, hans Segrid dödde för flera år sedan. Han bor med sin äldsta dotter Barbro, hennes man och deras barn. Han tar även hand om sin dotterdotter Lill-Eva. När Jöns Horneaus ska komma för att få höra Olof vittna om hur det var när trollpackorna brändes börjar han berätta hela historien för Lill-Eva, för att öva sig i att hoppa tillbaka i barndomen.

Såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag fick boken jag hade önskat mig, och jag är ännu gladare att jag höll ut de första sidorna så att jag fick läsa denna fantastiska historia som, även om just denna är en roman(tisering), är en del av vår svenska kulturhistoria.
I sommar ska jag upp till området boken utspelar sig i och logga några cacher. Jag ska bestiga bålberget, fängelsehålan har jag redan varit i. Fruktansvärd plats.

/Milla

3096 dagar - Natascha Kampusch

Natascha Kampusch var på väg till skolan när hon mötte en man som drog med henne in i en vit skåpbil. Samma man höll henne sedan fången i en källare på 5kvm. I åtta år levde hon efter en psykiskt sjuk mans regler. Hon blev hans personliga slav som han gjorde som han ville med, han låste in henne i mörker, misshandlade henne och satte henne på svältdiet.

I boken berättar Natascha hela sin historia i ett försök att få stopp på falska rykten. Hon börjar berättelsen med den tidiga barndomen som sladdbarn åt en mor som egentligen ville ha huset för sig själv och en far som drack för mycket. Hon berättar om sitt dåliga självförtroende och hur gärningsmannen trodde att hennes dåliga självkänsla skulle göra henne lätt att knäcka. Historien om hennes fångenskap i Wolfgang Priklopils källare är fruktansvärd och fasansfull, och då har ändå Natascha skonat oss läsare från de värsta övergreppen.

Natascha lovar tidigt sig själv att när hon blir 18, då ska hon rädda sig själv, slå sig fri och kämpa för ett liv i frihet. Hon påminner sen sig själv många gånger om att hennes vuxna Jag håller hennes hand, tröstar henne och lovar henne en framtid i frihet.

När jag läste om Nataschas liv efter rymningen ville jag gråta över hur respektlöst hon blev behandlad av både poliser och media. Samtidigt, som så många gånger tidigare, beundrade jag hennes styrka, framtidshopp och mod.

Jag blev oerhört tagen av den här boken. Jag är bara några år äldre än henne och kunde varje gång ett årtal nämndes dra mig till minnes vad jag gjorde då: när jag började och sen gick ut högstadiet, när jag började på gymnasiet, alla gånger då jag umgicks med vänner, när familjen skaffade hund, hur vi firade jul och födelsedagar, när jag gick ut gymnasiet, fick mitt första sommarjobb och sen heltidsjobb, började studera på högskolenivå, när jag flyttade hemifrån... 

Vi fick egna lägenheter ungefär samtidigt, Natascha och jag, med den stora skillnaden att jag hade, och tog för givet, det liv som hon så hett drömt om i 8 1/2 år. Jag kommer aldrig mer att se på min uppväxt på samma sätt. Jag kommer att vara för evigt tacksam för alla vänner, alla skratt, alla högtidsfiranden, alla museibesök, alla restaurangbesök, alla lugna stunder och alla... Ja, varenda minut.

/Milla

Momo - av Signe Hasso

Signe Hasso är mest känd som scenartist med debut på Blancheteatern 1934, varefter hon uppträdde på Dramaten fram till 1939. Med romanen Momo debuterade hon som författare 1976. Momo är en kort berättelse på drygt 200 sidor, lättläst och gripande. Jag läste denna bok på knappt ett dygn, innan läggdags och till och från jobbet.

Momo handlar om Cecilia som växer upp på 1930-talet tillsammans med sin moster som säger sig ha adopterat henne efter att hennes föräldrar omkom när hon bara var några månader gammal. Cecilia lever ett skyddat liv och är en blyg flicka som gillar skolan och som har en bästa vän - Kajsa. När Cecilia är 14 år får hon börja arbeta som expedit i Mjölkaffären, där träffar hon Gustav som vill bjuda ut henne på promenad efter kyrkan på söndag.

Året efter, på midsommarafton, är hon te för att plocka sju sorters blommor. Under promenaden blir hon våldtagen och får sedan leva med följderna.

Historien är till en början ljuv och mycket intressant. Det är så mycket som är synd och tabu på 1930-talet. med våldtäckten tar historien en hemsk vändning och man undrar när Cecilia ska få vila från allt hemskt som bara fortsätter ske.

Som kuriosa, ett gott skratt i allt elände, kan nämnas att varje gång jag läste om Kajsa så föreställde jag mig henne som Hjördis i The Stig-Helmer Story, spelad av Tove Edfeldt.

/Milla

Det som tillhör mig - av Anne Holt

1956 blir lilla hedvig mördad och Aksel Seier döms till fängelse. 9 år senare frigivs han utan att få veta mer än att han borde vara glad.
Alvhild har misstänkt ända sen mordet begicks att Aksel är oskyldig, men när hon många år senare möter en mor som vill ange sin döde son vill hon gräva mer i fallet men alla papper är spårlöst försvunna. Hon hör av sig till Inger Johanne Vik som dras till fallet av ren nyfikenhet. Lever Aksel fortfarande? Lever mamman som angav sin son för så länge sen?

Samtidigt ber poliskommissarie Yngvar Inger Johanne om råd i ett aktuellt fall där tre barn hittills har blivit bortrövade. En av de har återlämnats utan dödsorsak. Vad har barnet dött av? Blev barnet skrämd till döds? Och var är de andra?

Den här boken är oerhört medryckande. Den är tragisk och hemsk, men man vill ju veta vad som händer med barnen. Och Aksel Seiers öde känns långt ifrån orealistiskt. Det händer ju att folk blir oskyldigt dömda och förlorar allt över en natt.

/Milla

Fader: Okänd - av Alice Lyttkens

"Efter många omfamningar, handkyssar och mycket fotskrapande, efter översvallande tacktirader för de lysande festligheterna under trenne dagar och prisande av alla anstalter - inte minst den deliciösa maten - steg en mild majkväll de sista gästerna upp i reskarosser för att lämna Ekelunda slott."

...så börjar Fader: Okänd. Jag visste det inte innan jag började läsa, men den här boken hör hemma i en av mina favoritgengrér: Historiska romaner. Boken utspelar sig år 1778 på Ekelunda slott, ca 10 timmar med häst söder om Stockholm.
Händelserna utspelar sig runt Husmamsellen Anna Andersdotter och hennes systerdotter Huspigan Stina.

Ekelunda slott huserar Greve Fabian Ekestock och hans hustru Grevinnan Ekestock. Greven äktade endast grevinnan för hennes fars förmögenhet och medan han inte har kunnat få (läs: velat göra) grevinnan gravid på tre år så har han rullat runt i halmen med en hel drös andra ungmöer, varav en är lilla Stina.

Det framgår ganska snart att Stina "intet visste om hur det är att ligga nära" en karl, och eftersom Greve Fabian lovade dyrt och heligt att deras "lekar" inte kunde resultera i något barn, så trodde hon honom. Detsamma lovade han Fröken Lundström...

Fader: Okänd är en bok på endast 200 sidor med många intriger och starka känslor. När man läser boken, och när man har vant sig vid det gammelsvenska språket, känns det som om man är en del av Ekelunda slott, en fluga på väggen kanske... Som ni nog förstår hade jag riktigt svårt att lägga ner den här boken. jag var ju tvungen att ta reda på hur greven skulle finna på en lösning för sina oäkta barn och hur han skulle lyckas hantera grevinnans svartsjuka på bästa sätt. Det var inte lätt att tycka synd om henne, grevinnan, men ingen förtjänar en make som greven.

Boken är absolut läsvärd, så läsvärd att jag ska låna några fler böcker av samma författare. Den här boken är en av många jag har lånat av min väninna Tiia, och min mor Sonja har sagt att hon har fler bäcker av Alica Lyttkens som jag kan låna.

/Milla

Serien Jarastavens vandring - en reflektion

Den här serien är ett utmärkt exempel på maktspelet mellan det goda och det onda, ett ämne som många lärde och många fantasifulla tvistar om på sina olika sätt. Serien är ett exempel på hur viktigt det är med balans och att alla aspekter av universum alltid strävar efter balans och harmoni. Kampen är och förblir evinnerlig. De gånger som balans uppstår och harmoni kan råda bryts förr eller senare när ljuset eller mörkret får övertaget.

I Jarastavens vandring representeras ljuset av det feminina genom Urla - alltings moder och mörkret representeras av hennes ständige följeslagare och manlige aspekt - hennes skugga Tertor. När de en gång var ett kallades de Tert-Ur-lah.
Något som jag finner intressant är när det så småningom framkommer att det inte är det kvinnliga, eller alla kvinnor och bara kvinnor, som är ljuset eller som kan vara ljusets döttrar. Ljuset representeras av det goda, det omhändertagande; att vilja väl, vilket även kan innefatta männen, bara de väljer det goda som sitt ledljus i livet.
Detta medan mörkret inte tycks kunna innefatta kvinnorna på samma sätt. Kvinnorna kan välja mörkret men tjänar då Tertor på ett helt annat sätt än de som väljer att tjäna Urla. Detta märks inte minst när Grina blir Grim och sätts på piedestal av Tertor.

Tertor bestraffar de som inte gör som han vill, han mördar och låter sina följeslagare ta liv utan misskund. Den enda som inte får dödas ändå från början är Siri, en av ljusets döttrar, vilket får mig att tänka att för Tertor är kampen mellan honom och Urla en lek, ett tidsfördriv, medan det för Urla handlar om att kunna återförenas och om att världen, med alla deras söner och döttrar, ska kunna få harmoni och finna en balans där det ljusa och det mörka existrerar sida vid sida. Urla inser att hon inte är sig själv, hon är inte hel, utan sin skugga. Tertor tar kraften från naturen och vägrar att inse att när naturen är död kommer inte han heller att vara någonting utan Urla, då kommer även hans sy´tyrka att minska och även han kommer att tyna bort sakta men säkert.

Mörkret, Tertor, representerar inte bara det manliga, okuvliga, starka och stridslystna utan även den obarmhäriga ondskan som förstör allt i sin väg utan tanke på någons väl och ve och utan tanke på framtiden. Tertor är självisk, nästan barnslig, i sitt förakt av Urla och läsaren förstår ganska snart varför det är av yttersta vikt att Urlas skugga åter fästs vid hennes fötter istället för att tillåtas använda världen som lekplats och sandlåda.

Jag gillar såna här böcker där det övernaturliga får sin självklara plats och där kampen mellan det goda och det onda är i fokus. Jag gillar de skarpt.

/Milla

Tertors vrede, Del nio i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den nionde och sista delen som jag nu har läst ut heter Tertors vrede och kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

I den här delen är det äntligen dags för allt som förberetts så noga i de tidigare böckerna att äga rum, men hur kommer det att gå?
Terterna blir sju med Lokir Eldansikte och Tertor försöker att leda sina själviska, högfärdiga terter rätt för att kunan befria honom och Grim från underjorden i tid för att samla kraft, krigare och ting inför slaget som ska stå mellan terterna och völvorna. När Kåre hjälper Skymning att fly får han sätta livet till och Tertor blir utom sig av vrede - och rädsla - för att inte hinna finna sin sjunde i tid.

Skymning rymmer med hjälp av Kåre och de finner sin väg till Hjortabäck dit alla Gläntarpsbor har tagit sig för att förbereda sig för det kommande kriget. Under den hårda vintern, som visar sig mycket kortare än väntat, läker Skymning sina sår och völvorna och alla deras fränder från båda byarna förbereder sig och krafttingen för sin enda chans på 900 år att åter fästa Urlas skugga vid Urlas fötter så att balans och harmoni åter kan råda i världen.

Har völvorna förberetts sig ordentligt? Ska Siri lyckas väcka månkristallen i tid? Vem står segrande efter striden - Ur-lah eller Tert-ur?

När boken är slut vill jag fortsätta följa alla de personer jag nu känner så väl genom deras fortsatta liv och öden, men slutet är ändå acceptabelt och jag kan lägga ner boken med en djup suck.

/Milla

Vargens lya, Del åtta i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den åttonde delen som jag nu har läst ut utgavs år 2006, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

I den här boken börjar Urlas skugga, Tertor, att samla sina söner - sina Terter. han behöver sju stycken som kan kämpa för honom i striden med Urlas döttrar - völvorna.
Förutom Kåre och Boldeman träffar vi Guttmar, Autir och Järv. Den sjätte terten är Tertor Grim, som sitter fast i underjorden tillsammans med Tertor.
Tertor spenderar sin tid i fångenskap med att kommunicera med sina terter genom Boldeman. Terternas uppgift är enkel - samla kraft och utveckla sina nya förmågor.

I denna bok möter vi även ytterliggare en völva - Skymning - som liksom Siri är född och uppvixen i Stenestrand (Folkets by) och som inte har en aning om att hon bär på en völvas krafter. Allt Skymning vill i livet är att följa Autir varthän han beger sig, ge sig till honom och göra hans liv bekvämt och lättjefyllt - tills den dagen Safirdroppen runt hennes hals börjar tala till henne och ber henne att stanna i Vargarnas lya...

/Milla

Livets källa, Del sju i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den sjunde delen som jag nu har läst ut utgavs år 2005, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

I skrivandets stund har jag faktiskt hunnit läsa ut både den åttonde och den nionde delen efter denna sjunde. Det var så spännande att jag inte kunde pausa utan ville använda alla stunder jag kunde till att fortsätta läsa.

I den här boken inser Liv meningen med sitt liv och hon får sedan en chans till en plats vid Urlas sida genom att hjälpa de själar som är fast på Dimmornas ö.
Jils huvudvärk blir värre och om det inte vore för vad Urla sa henne när dottern Iva föddes skulle hon givit vika för smärtan för länge sen. Efter att ha tytt alla tecken de kommit på att söka efter bestämmer sig Siri, Ional, Kol och Jil för att bege sig till Dimmornas ö eftersom att Jil är övertygad om att det är dit hon behöver komma. Resan resulterar i stora gåvor, men också stora sorger för alla fränder i Gläntarp.
Kåre släpar runt på Boldemans huvud som en tok, han svär på att huvudet talar till honom vilket leder honom till att göra massor av dumma saker, bl.a. att begå mord...

Under tiden i Gläntarp försöker Jorun sitt bästa med att klara av alla Völvagöromål som lagt på hennes axlar. När hon inser att någon försökt förgifta alla barn i byn måste hon, Dana, Iorin och Vidblick ta till hemska metoder för att få bukt med problemet. Jorun får ett påbud från Urla som gör att hon helt enkelt inte kan "göra sig kvitt" problemmakaren: "Håll dina vänner nära, men din fiende närmare... Ta bort henne och en farlig motståndare kommer i hennes ställe."

Livet i Hjortabäck går vidare, fler långhud byggs och Dana och Björne finner sig till rätta i sina nya ledand roller.

På Dimmornas ö får Siri träffa en ny syster från den gröna ön Keltika, druidinnan Aithne, som hon inser måste få följa med tillbaka till Gläntarp.

/Milla

Dödens vingslag, Del sex i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den sjätte delen som jag nu har läst ut utgavs år 2004, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

Det var några dagar sen jag avslutade den här boken och när man går från en del till en annan utan paus är det ibland svårt att komma ihåg var den ena delen slutade och nästa tog vid.
I den här delen föder Jorun sina flickor, Ylva och Linda, alltmedan hennes far Ional och lillebror Iorin är försvunna och ingen kan nå de.

Handelsmannen Fej från handelsbyn Hjortabäck kommer till Gläntarp och ber om Siris hjälp åt sina fränder som många har insjuknat i en hemsk sjukdom där de drabbade hostar blod och dör inom loppet av några få dagar. Även byns egen völva Silva har insjuknat och Siri känner att det är hennes plikt att åka dit och hjälpa den by som de handlat fredligt med i så många år. Hon tar med sig hövdingens son, Björne, völvan Dana och sin hjälpare Jil. Många får sätta livet till i Hjortabäck, både av byns egna fränder och de som kommit dit från Gläntarp. Resten av Hjortböcksborna följer med tillbaka till Gläntarp för att lära sig mer om husbygge och allt annat som behövs för att återuppbygga en by - sånt som de tidigare helt har lagt åt sidan till fördel för handel och skeppbyggande.

Danas kärlek för Björne växer och hon träffar en ny väninna i handelsflickan Dimma. Dimma är upp över öronen förälskad i Fej, men hennes dåliga rykte sätter ideligen käppar i hjulet...

Det händer så mycket i den här boken, inte minst med Ional och Iorin och deras fränder, som inte går att redogöra för utan att berätta för mycket för den som faktiskt vill läsa dessa böcker. Den här boken är nog den hittills mest händelserika och den var oerhört svår att lägga ner och när den väl tog slut så tog jag upp nästa del och började läsa på en gång. Framför allt får man veta mycket mer om Hjortabäck och dess förflutna och innvånare. Nya karaktärer tillkommer som kommer att följa oss genom kommande delar i denna serien, inte minst handelsflickan Dimma och Hjortabäcks völvahjälpare Helga. En hemlighet om Thurs asvlöjas som får alla att stelna till och Gläntarp får besök av Vidblicks hädangågne bror Varg.

Läs böckerna!
/Milla

Mörkrets makter, Del fem i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den femte delen som jag nu har läst ut utgavs år 2003, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

När den här boken börjar får vi träffa en ny Völva, Dana. Till en början är hon ingen Völva utan hon blir völvamärkt i samband med att några andra Vövlor kommer för att hämta henne och ta med henne till Stormslätten där de ska ge sig in i en kamp med Urlas skugga för att försöka få in honom i Urlas urna. Urlas urna är Völvan Marens kraftting, en urna helt i bärnsten som är gjord för att hålla Urlas skugga fången för att völvorna sen ska kunna fästa honom vid Urlas fötter. Völvan Laerke är fast övertygad om att det är hon som är ljusets dotter och sedd att föra kampen mot Urlas skugga, och det är nu eller aldrig. Danas uppgift är att tillföra kunskap men hennes osäkerhet gör att hon inte litar på sina syner om den blonda völvan med den mäktiga staven som de borde vänta in.

Samtidgt som Laerke samlar völvor, tar sig fram till Stormslätten och påbörjar den mäktiga ritualen skickar Siri bort Jorun och Jarastaven från Gläntarp. Hon vet inte varför, bara att det måste ske. Ju längre bort från Gläntarp Jorun kommer, när hon kommer över Starkströmmavattnet, desto mer dras hon mot norr, mot Danaland (Danmark) och mot Stormslätten.
Kampen startar, men ska völvorna lyckas fånga Urlas skugga utan Jarastavens beskydd?

Det är nu det börjar hända saker. Emellanåt blir jag frustrerad över när fokus flyttar från Jorun till Laerke och ibland till Grina. Jag vill läsa allt på samma gång men samtidigt vill jag följa en av karaktärerna utan avbrott. Det är tur att boken är indelad i kapitel, som i sig är indelade i stycken, annars skulle jag väl aldrig kunna lägga ner boken utan åka flörbi min hållplats med pendeltåget två gånger om dagen.

/Milla

Urlas skugga, Del fyra i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den tredje delen som jag nu har läst ut utgavs år 2001, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

När den här boken börjar är Jorun Völvadotter vuxen nog att gå till val (gifta sig) och medan hövning Kols son Björne längtar efter Jorun trånar Jorun efter Vidblick. Vidblick är i samma ålder som Kol och Siri och har upplevt mycket grymheter under sitt liv - han var en gång under Grinas onda våld och tvingades döda sin egen bror för att hindra Grina från att tortera honom till döds. Efter det lyckades han fly och fann Siri och har varit hennes och Kols högra hand sen dess.

Men Jorun har mer att tänka på än vilken man hon vill ha, hon kämpar för att få mamma Siri att lära henne allt om Völvornas värv. Jorun vill lräa sig allt, helst igår. Allteftersom historien fortskrider får Jorun chans att visa vad hon går för och mamma Siri inser att de brådskar mer än hon tidigare ville inse.

Det är mycket intressant att läsa om hur Siri har förändrats under årens lopp, hon var full av liv och vetgirighet i de tidigare böckerna, men nu som 30åring (?) har hon lagt sig till med att vara saktmodig och överdrovet noggrann. Det är också underbart att följa Jorun nu när hon börjar bli vuxen och redo att ta över Jarastaven och Völvans värv. Det enda jag skulle kunna klaga lite på är att jag tycker att författarna mot slutet av boken har gjort Joruns karaktör lite väl lik Siris som den varit i de tidigare böckerna. Jorun skulle kunna vara sin mors dotter men ändå ha en egen personlighet, kanske skulle de låta henne brås ännu lite mer på sin far?

/Milla

Vindens öga, Del tre i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den tredje delen som jag nu har läst ut utgavs år 2001, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

I den här delen får vi följa Siri under dottern Joruns fjärde levnadsår. Under det här året återser hon Ional och måste hjälpa honom och hans fränder att stå emot både Ionals mor Iliana och Den röda Grina. Båda har de fått makt från Urlas skugga, men om det vet inte Siri något ännu... Under tiden Siri är borta ligger Völvans alla uppifter tungt på Hjälparen Jils axlar. Jil gör sitt bästa för att hålla Gläntarp säkert men trots det lurar ondskan mitt i byn.

Siri lär känna Ionals folk och får bekanta sig med hans folks völvor - De seende. Hon testas vid Vindens öga och får veta om hon verkligen är Ljusets dotter eller ej. Hon hamnar i närkamp med både Iliana och Grina, en glider henne ut händerna medan den andra splittras i tusen bitar. Ondskan ger henne en hjälpande hand vilket förbryllar Siri som inte har en aning om vad som sker bakom ridåerna i Skuggans grottor.

Jag läste egentligen ut den här boken redan igår kväll och kunde inte vänta utan tog genast ner den fjärde delen från sin plats i bokhyllan och läste vidare.
Såhär långt in i serien börjar det nu bli svårt att lägga ner boken jag läser. Intrigerna tätnar och mycket händer på rätt så kort tid. Skillnaderna mellan Ionals folk och Siris folk blir allt tydligare och kulturkrockarna gör emellanåt att man drar riktigt på smilbanden. Jag kan till och med ha skrattat högt vid något tillfälle.

/Milla

Ondskans tecken, Del två i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den andra delen som jag nu har läst ut utgavs år 2001, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

I den här boken drabbar Siris förbannelse Bäckakors män så att endast ett fåtal överlever. Det tar allt Siri har att leda byns kvinnor och barn, trälar och överlevande män till en ny plats att sätta bo - Gläntarp. Det är Ional, Siris hemlige älskare, som leder de till platsen där deras nya by ska komma att ligga.

Vi får följa Gläntarps uppbyggnad under senhösten efter att de lämnat Bäckakors som nu är i ondskans våld, sen får vi följa byn och alla byborna under vintern och våren. Under vintern föder alla de havande kvinnorna, inklusive Siri, sina barn - men om ni vill veta ifall hennes dotter är Vidars (Bäckakors hövding) eller Ionals så får ni läsa boken eller fråga mig. En av de första sakerna Siri gjorde när den nya byn hade fått sitt namn var inte att välja ny Hövding, utan att fria alla trälar. Men trots detta tilltag har byn alldeles för få män i förhållande till kvinnor, så under den tidiga våren ger sig Leif av till sin barndomsby...
Siri är nu långt ifrån kunskapens Träd och Ön och hon befarar att hon aldrig ska få vandra Andarnas väg. Grinas nyfunna makt ökar och hon försöker i lönndom att skada Gläntarpsborna, men det är en tredje Völva som finner Siri och ger henne kunskap hon aldrig ska glömma.

Den här boken kunde jag knappt lägga ner, vilket är jobbigt när man har mindre tid att läsa än tidigare. Jag ska gå och lägga mig alldeles snart, jag ser så fram emot att börja läsa del tre och det är vid läggdags som jag har tid att läsa numera...

/Milla