Sagan om Isfolket

Jag har inte bloggat här på ett tag eftersom att jag är fullt upptagen med att läsa serien Sagan om Isfolket. Just nu ligger jag på bok 20 av (ungefär) 40. När jag har läst alla böcker i serien så kommer en ordentlig recension av hela serien. Dels har jag jag läst ut varje bok så snabbt och dels tycker jag att de är för korta för att recensera var för sig. Det känns som att jag då bara skulle återge hela historien istället för att "bara" ge min syn på böckerna.

Mitt första intryck är att historien går oerhört fort framåt. Jag tycket inte att jag hinner lära känna karaktärerna så väl innan boken är slut och nästa generation tar vid. Och böckernas framsidor har sällan något med historien att göra...

/Milla

Serien Jarastavens vandring - en reflektion

Den här serien är ett utmärkt exempel på maktspelet mellan det goda och det onda, ett ämne som många lärde och många fantasifulla tvistar om på sina olika sätt. Serien är ett exempel på hur viktigt det är med balans och att alla aspekter av universum alltid strävar efter balans och harmoni. Kampen är och förblir evinnerlig. De gånger som balans uppstår och harmoni kan råda bryts förr eller senare när ljuset eller mörkret får övertaget.

I Jarastavens vandring representeras ljuset av det feminina genom Urla - alltings moder och mörkret representeras av hennes ständige följeslagare och manlige aspekt - hennes skugga Tertor. När de en gång var ett kallades de Tert-Ur-lah.
Något som jag finner intressant är när det så småningom framkommer att det inte är det kvinnliga, eller alla kvinnor och bara kvinnor, som är ljuset eller som kan vara ljusets döttrar. Ljuset representeras av det goda, det omhändertagande; att vilja väl, vilket även kan innefatta männen, bara de väljer det goda som sitt ledljus i livet.
Detta medan mörkret inte tycks kunna innefatta kvinnorna på samma sätt. Kvinnorna kan välja mörkret men tjänar då Tertor på ett helt annat sätt än de som väljer att tjäna Urla. Detta märks inte minst när Grina blir Grim och sätts på piedestal av Tertor.

Tertor bestraffar de som inte gör som han vill, han mördar och låter sina följeslagare ta liv utan misskund. Den enda som inte får dödas ändå från början är Siri, en av ljusets döttrar, vilket får mig att tänka att för Tertor är kampen mellan honom och Urla en lek, ett tidsfördriv, medan det för Urla handlar om att kunna återförenas och om att världen, med alla deras söner och döttrar, ska kunna få harmoni och finna en balans där det ljusa och det mörka existrerar sida vid sida. Urla inser att hon inte är sig själv, hon är inte hel, utan sin skugga. Tertor tar kraften från naturen och vägrar att inse att när naturen är död kommer inte han heller att vara någonting utan Urla, då kommer även hans sy´tyrka att minska och även han kommer att tyna bort sakta men säkert.

Mörkret, Tertor, representerar inte bara det manliga, okuvliga, starka och stridslystna utan även den obarmhäriga ondskan som förstör allt i sin väg utan tanke på någons väl och ve och utan tanke på framtiden. Tertor är självisk, nästan barnslig, i sitt förakt av Urla och läsaren förstår ganska snart varför det är av yttersta vikt att Urlas skugga åter fästs vid hennes fötter istället för att tillåtas använda världen som lekplats och sandlåda.

Jag gillar såna här böcker där det övernaturliga får sin självklara plats och där kampen mellan det goda och det onda är i fokus. Jag gillar de skarpt.

/Milla

En reflektion kring ålder, egenskaper och personlighetsdrag

Jag läser just nu Tionde kapitlet i första boken: Grottbjörnens folk. Ayla har börjat intressera sig för slungan och spenderar så mycket tid hon kan med att lyssna på när Zoug förklarar hur slungan fungerar. 

Något som jag verkligen gillar med de här böckerna, bland många andra, är hur iaf jag släpper tankar på ålder när jag läser dem. Ayla är inte mer än ett barn medan Zoug ska vara ganska gammal för att vara av sin människoart, men det är inget man tänker på. Visst beskrivs Ayla som ung och Zoug som gammal, Mog-Ur som övre medelåldern (?) och Iza som "gammal för att vara förstföderska", men det är ändå väldigt lätt att glömma åldern och bara döma de utefter deras egenskaper och personlighetsdrag. Broud känns som 12 år (prepubertal, egocentrisk, förvirrad), vilket han kanske också är, men till skillnad från kanske jämnåriga kamrater beter han sig som om han vore mycket yngre än Ayla. Jag får en bild i huvudet av en bortskämd barnrumpa som absolut inte borde få följa med ut och jaga. Broud tänker för mycket på sig själv och om jag var Brun skulle jag vara rädd att Broud skulle få någon skadad eller dödad i sin jakt på prestige.

Jag tycker om känslan av att bilda min egen klan i huvudet där personlighetsdrag och egenskaper särskiljer medlemmarna - istället för ålder. Jag tycker om tanken på att alla trivs ihop för att de trivs ihop och inte för att de är lika gamla.

/Milla