Sjätte boken i Grottbjörnens folk - De målade grottornas land

Utkom 2011

Den här boken kunde jag knappt lägga ner när jag väl hade börjat läsa den, vilket påmind mig om när jag läste den här serien för första gången. Men jag måste erkänna att ett tag tröttnade jag på grottmålningar...

Boken börjar med att Jonayla är en liten bebis och Ayla har precis blivit akolyt och påbörjat sin donierutbildning. Sen på en ganska passande tidpunkt är Jonayla plötsligt 4 år gammal och Ayla och Zelandoni planerar Aylas Donierfärd. En sak kände jag mig genast glad över; att författaren bestämde sig för det brytet mitt i den här boken istället för att som många andra författare ha den mellan böcker så att man undrar om man missat en bok och vad som har hänt.
Det pirrade i mig nästan hela andra halvan av boken när jag förstod att den här boken med största sannolikhet kommer knyta ihop alla sex böcker på ett bra sätt, och jag såg fram emot att få läsa hur detta skulle ske.

När jag läste kapitlen om Aylas Donierfärd önskade jag att denna bok hade haft en karta över grottorna och området hon färdades i. Och vet ni vad, efter lite googlande så hittade jag en karta! Jag ska försöka hitta tillbaka till källan och länka den här, men här ser ni iaf kartan.

När Ayla kom till sommarmötet efter att ha blivit "kallad", efter att ha avslutat sina markeringar av solens och månens upp- och endgång, och fann Jondalar i armarna på en annan kvinna så grät jag med henne. Jag tror inte jag skulle kunna leva i en kultur, i ett samhälle, där man får "dela njutningen" till höger och vänster, även om jag verkligen kan förstå varför svartsjuka inte tolereras och att den fördöms.
Något jag gjorde nästan alla böcker igenom var att jämföra det samhället jag - vi - lever i med de i boken. Det går inte riktigt att jämföra de med den enorma skillnaden i befolkning mellan de tusenstals i boken och de miljarder som lever idag, men det går att önska att de gick att jämföra. Och det går att önska att vissa saker kunde fungera på liknande sätt och att människor i verkligheten hade lika stor respekt för gruppens behov som de i boken är tvugna att ha.

Och det går att önska att jorden inte har blivit så överbefolkad och att folk levde efter bokens Moderhymnsrader: "en plats att vårda, inte vanvårda."

/Milla

Femte boken i Grottbjörnens folk - Nionde grottan

Utkom 2002

I början av den femte boken anländer Jondalar och Ayla till Zelandonis Nionde grotta - Jondalars hem. Boken igenom får man följa Ayla när hon finner sig till rätta bland medlemmarna av Nionde grottan och Jondalars familj. Hans mamma Marthona är den forne ledaren och hans bror Joharran den nuvarande. Man får följa familjens kamp för att säkerställa Aylas höga status. Ayla utsätts för diverse spratt och hån för att hon är den hon är men hon uppskattas också för den är hon är, för sina kunskaper, erfarenheter, egenskaper och egenheter.

När Ayla och Jondalar kommer nerför glaciären och nått Jondalars älskade hem upptäcker hon att hon är gravid och ganska snart blir Winnie dräktig efter att hon och Löparen har sprungit iväg en natt med en förbipasserande hjord. Winnie betäcktes av ledarhingsten och Löparen försökte göra sitt bästa för att skydda sin mor och riskerade att hamna i bråk med hingsten, men som tur var dök människorna upp i tid...
Under berättelsens gång föder Winnie sitt föl, Grå, och Ayla sin dotter Jonayla och i slutet inser även Ayla att hon inte längre kan förneka sitt kall in i Zelandonia (andlige ledare, helare, shamaner).

Det är en fröjd att läsa hur väl mottagen Ayla blir hos Zelandoni och eftersom att man nu har följt henne i fyra tidigare böcker - sen hon var fem år gammal - så känner man med henne när hon inte förstår de nya sederna och bruken och när hon blir rörd av människors vänliga handlingar. Stundtals känns Ayla lite naiv och jag måste faktiskt påminna mig själv om att hon är uppfostrad bland Klanmänniskorna. Utöver första boken så förkommer Klanmänniskorna sällan i serien och ofast när de nämns är det i samband med att Ayla minns medicinska bruk eller hur illa behandlad hon blev av ledarens son Broud, så det är inte så konstigt att även jag ibland förvånas av Aylas reaktioner och ageranden.

Boken lämnar mig med en önskan om att få se Jonayla växa upp tillsammans med Grå.

/Milla

Fjärde boken i Grottbjörnens folk - Stäppvandringen

Utkom 1990

Det jag mindes allra bäst från när jag läste denna bok sist var att Ayla och Jondalar bodde en tid och Sharamudoi - det folk hos vilka Jondalars bror Thonolan hade funnit sig en maka. När jag sen började läsa denna bok igen var jag stundvis otålig och ville att de skulle komma fram dit någon gång, men oftast så bara njöt jag av att läsa om alla möten, alla människor och miljön som förändrades runtomkring dom under deras vandring.

Det här är den sista boken som har en utförlig karta över området de genomkorsar. Till efterföljande böcker går det att få tag på kartor via internet, men det är så mycket trevligare att ha en i boken som man kan bläddra fram till närhelst man vill och behöver.

På kartan kan vi följa Ayla och Jondalars årslånga vandring läng med den stora Moderfloden.

Under resans gång besöker paret naturligtvis Sharamudoi - Flodfolket bestående av Shamudoi och Ramudoi, ena halvan bor vid vattnet och har hand om båtar och båtbygge medan andra halvan bor på land och jagar gems - bergsgetter. De stöter också på Hadumajägare och Klanfolk. De vistas en tid hos Losadunai och även hos Lanzadonii som är det folk som Dalanar, mannen vid Jondalars härd, har grundat tillsammans med sin nya kvinna Jerika.
Men det som ändå gör hårdast intryck är Jondalars tid hos S'Armunai där Attaroa, en ond och självisk kvinna, har tagit makten och ämnar grunda ett folk med enbart kvinnor. Människorna i den här serien anser att ett barn blir till när Modern låter en mans ande blandas med en kvinnas och Attaroa lägger då ihop 1 och 1 och får 3 och tänker att när inga män återstår har Modern inget annat val än att blanda kvinnors andar med varandra och följakteligen borde då bara döttrar födas.
Jondalar har blivit tillfångatagen av S'Armunaijägare och Ayla spenderar lång tid med att på håll lära sig deras livsmönster - och språk - för att sen rädda Jondalar och med hans hjälp och folkets S'Armuna (andlige ledare, shaman) rädda hela folket undan Attaroas tyranniska styre.

I den här boken lär sig Ayla att känna sig välkomnad, känna sig hatad och att säga adjö till människor hon håller av, om och om igen...

Det är intressant vad vissa saker kan göra stort intryck. Jag kom sen tidigare ihåg att Ayla hade satt "skor" på djuren för att de skulle klara färden över glaciären, och såg fram emot att läsa om det igen. När jag väl kom till det stycket så var det just det, inte mer än ett stycke, och ändå hade det satt så djupa spår hos mig - precis som minnet av den Donii (helig figur av Modern) som Jondalar hade snidat åt Ayla som trots gängse traditioner pryddes med hennes anletsdrag.

/Milla

Tredje boken i Gröttbjörnens folk - Mammutjägarna

Utkom 1985

I denna tredje boken i serien om Grottbjörnens folk beger sig Jondalar och Ayla iväg från Hästarnas dal för att vänja Ayla vid att resa. Jondalar hoppas att Ayla ska vilja följa med honom hemåt och nu har de för avsikt att vara borta ungefär ett halvt månvarv bara för nöjes skull.

På deras lilla resa möter de ett jaktlag från Mamutois Lejonläger med den ena ledaren, Talut, i spetsen. Talut bjuder med de hem till lejonlägret, de och hästarna, och där blir de sedan kvar i över ett år, de följer t o m med till Mamutois Sommarmöte.
Ayla som blivit bannlyst från sin klanfamilj i öster känner sig förvånansvärt hemma hos de öppenhjärtliga Mamutoi och blir erbjuden att bli adopterad, vilket Ayla blir riktigt glad över. Under en ceremoni går hon från att bli Ayla av Inget Folk till Ayla av Mamutoi, dotter vid Mamuthärden.
Lejonlägrets Mamut (helig man, shaman) ser potential i Ayla och börjar utbilda henne i allt från räkneord och symboler till andevärldens mysterier.

Under tiden hos Mamutoi glider Ayla och Jondalar ifrån varandra och hon lovar brot sig till en mörk man med glittrande ögon som heter Ranec och är bildsnindare. Precis innan Jondalar ämnar bege sig av hemåt håller Mamut en ceremoni där både han och Ayla förtär den heliga rot som Ayla fick med sig från Klanens Mog-Ur. Det är Jondalars kärlek som får tillbaka Ayla till denna värld och Jondalar skjuter upp sin resa, och tur är väl det...
Mot slutet av boken finner Ayla och Jondalar åter varandra och beger sig av på den långa resan hem till hans folk - Zelandoni.

Under Aylas tid hos Mamutoi beger sig hon och hennes vännina Deegie ut för att vittja fällor. Under utflykten dödar Ayla en varghona som stulit en av hennes hermeliner. Efteråt upptäcker hon att varghonan har diande valpar och hon spårar varghonan tillbaka till hålan där hon finner en ensam liten vargunge på ca 4 veckor. Vargungen kom att kallas Wolf (Mamutois ord för varg) och uppfostrades tillsammans med barnen i Lejonlägret.

Mamutoi är ett härligt folk med öppna hjärtan och rättfram stil. För Ayla är de raka motsatsen till klanens återhållsamma livsstil och traditioner och på sätt och vis är de precis vad hon behöver för att spränga murarna hon satt upp sen hon var 5 år gammal. Som läsare är det både spännande och fascinerande att följa Aylas liv hos Mamutoi och dela hennes reflektioner och upplevelser i mötet med dessa människor.
Och jag blev lika arg som Ayla när hon upptäckte att hon hade bemödat sig med att lära sig Zelandoni och så när hon äntligen träffar en hel grupp med andra människor så pratar de ett helt annat språk. I Mamutois Lejonläger bor även Rydag, ett barn av blandade andar, vars liv blir så mycket bättre när Ayla lär hela lägret att prata med händerna såsom Klanen gör. Det värmde mitt hjärta när Rydan först lärde sig att kalla Nezzie för "mamma".

/Milla

Andra boken i Grottbjörnens folk - Hästarnas dal

Utkom 1982

Det har tagit lite tid, inte att läsa boken en gång till, utan att få lust och tid att blogga om det. Innan jul hade jag så mycket att stå i och under jul har jag legat sjuk, troligtvis i influensan, och har nätt och jämt orkat fira just julafton och sen nyårsafton. Nu är det 2014 och jag vet inte riktigt om sjukdomen släppt sitt grepp men jag hoppas det och att det bara är sviterna efter jag lider av nu.

I den här boken lever Ayla ensam i en grotta i en dal efter att ha blivit utesluten ur sin Klanflamilj. Dalen befolkas av en hjord hästar. En dag beslutar hon sig för att med sitt klanspjut och list, och en hel del tålamod, gräva en grop för att sen invänta hästarna så att hon kan driva en häst i gropen. Hon lyckas med det hon föresatt sig och dödar ett sto. Efteråt inser hon att stoet hade ett föl. Fölet jagas av hyenor, det djur som Ayla avskyr allra mest, så hon jagar i sin tur iväg hyenorna och räddar det lilla fölet. Fölet får följa med henne hem och plötsligt är hon inte så ensam längre. Hon döper fölet till Winnie.
Under tiden i dalen finner hon även på en skadad lejonunge som även den får följa med henne hem. Hon vårdar ungen och tillsammans med Winnie föder hon upp och fostrar Lillen.

Mot slutet av boken, senare än jag mindes, kommer Jondalar fram till dalen i sällskap med sin bror Thonolan som är förtvivlad efter sin unga hustrus död. (Jag mindes inte att så mycket hände Jondalar och Thonolan i den här boken innan de nådde fram till dalen.)
Under tiden Jondalar repar sig efter mötet med Lillen i dennes grotta föder Winnie ett föl som Jondalar, efter att ha lärt Ayla tala Zelandonii, döper till Löparen.

Det är ett nöje att läsa om Jondalar och Thonolans resa längs med Moderfloden (Donau) samtidigt som det känns både spännande och stundtals långtråkigt att vänta på att de kommer fram till dalen. Första gången jag läste boken var jag inte lika otålig, då hade jag ju kanske ett hum om vad som skulle hända men varje ord var spännande.
De mest intressanta delarna, för mig, är att läsa om hur de olika folken lever, vad de äter och framför allt hur de sköter det medicinska, då jag är oerhört intresserad av örtmedicin. Första gången jag läste boken så njöt jag av allt annat runt omkring detta, såsom miljöbeskrivningarna, och i den här boken var de även nu rätt intressanta, men det roligaste av allt var att läsa om Aylas kontakt med sina djur.

När Ayla träffar Jondalar för första gången och jämför honom med medlemmarna av sin Klanfamilj börjar hon förstå varför de tyckte att hon var så stor och ful. Som läsare förstår man nu också att Ayla är ganska lång, även för att vara en av de Andra - lång och vacker - och helt ovetandes om sin skönhet och dragningskraft.
Trots att jag har läst boken förut så grät jag när Jondalar grät över hans bortgång. Det gjorde lika ont i hjärtat nu som då.

/Milla

Första boken i Grottbjörnens folk - Grottbjörnens folk

Utkom 1980

Nu har jag, för tredje gången i mitt liv, läst ut den första boken i Jean M Auels serie Grottbjörnens folk.

I första boken möter vi Cromagnonflickan Ayla som kommer ifrån sin familj och sitt folk i samband med en jordbävning. En medicinkvinna ur Klanfolket (Neandertalare), Iza, hittar Ayla och vårdar hennes skador och Ayla får sen, efter många om och men, växa upp hos Klanfolket som är ett folk bundet av sina traditioner och sitt förflutna. Förändringar och nymodigheter skrämmer klanfolket men med tiden lär de sig att både acceptera och älska Ayla som en av sina egna.
Ayla möter många motgångar under sin uppväxt hos klanfolket, motgångar som hon tar som prövningar som ska bevisa att hon är värd sitt totem; Grottlejonet. 

Ayla är en oerhört inspirerande karaktär och speciellt hennes sätt att se på motgångar fick mina ögon att tåras mer än en gång, likaså hennes ovillkorliga kärlek till den enda far hon känt; klanens trollkarl, Mog-Ur, med egennamnet Creb. En annan källa till beundran är hennes djävlar anamma när det gäller att lära sig nya saker. Klanfolket har, tack vare sina rasminnen, lätt för att lära sig ett yrke (det yrke som gått i arv) och Ayla gör sitt yttersta för att på olika sätt kompensera för det faktum att hon inte har dessa minnen. Hon har andra egenskaper som är till hennes fördel, men hon vet inte om det utan ser många gånger sig själv som efterbliven, och ändå så ger hon sig sjutton på att hon ska göra allt som förväntas av henne.

Något som verkligen slog an en sträng hos mig var när Mog-Ur i en ceremoni på Klanmötet går in i  Aylas undermedvetna. Han ser att hon och hennes folk, tack vare sin förmåga att uppfinna och utveckla, har en framtid - till skillnad från hans eget folk vars öde dömts av att de är så pass bundna av sina traditioner och låsta i sitt sätt att leva. När han efteråt reflekterar över detta undrar han hur Aylas folk (vi) kommer att lämna den jord till våra efterkommande, som de lämnade så välskött och orörd till oss.
Nu är inte Grottbjörnens folk några memoarer och deras sätt att tänka och leva är en tolkning dels av föremål man hittat och dels av de skelett man funnit som visat hur "Klanfolkets" huvuden är så annorlunda formande jämfört med våra. När man undersökt huvuden har man försökt att föreställa sig hur deras hjärna sett ut och vilka områden som dominerat - kanske hade de rasminnen, kanske inte, kanske var det som fick de på fall just att de hade så svårt för att utveckla nya redskap, metoder och tekniker, kanske inte.

Grottbjörnens folk är en inspirerande berättelse om hur det kunde ha varit och Mog-Urs reflektion över nyttjandet av jordens resurser påverkade mig redan när jag som fjortonåring läste denna bok för allra färsta gången.

/Milla

En reflektion kring ålder, egenskaper och personlighetsdrag

Jag läser just nu Tionde kapitlet i första boken: Grottbjörnens folk. Ayla har börjat intressera sig för slungan och spenderar så mycket tid hon kan med att lyssna på när Zoug förklarar hur slungan fungerar. 

Något som jag verkligen gillar med de här böckerna, bland många andra, är hur iaf jag släpper tankar på ålder när jag läser dem. Ayla är inte mer än ett barn medan Zoug ska vara ganska gammal för att vara av sin människoart, men det är inget man tänker på. Visst beskrivs Ayla som ung och Zoug som gammal, Mog-Ur som övre medelåldern (?) och Iza som "gammal för att vara förstföderska", men det är ändå väldigt lätt att glömma åldern och bara döma de utefter deras egenskaper och personlighetsdrag. Broud känns som 12 år (prepubertal, egocentrisk, förvirrad), vilket han kanske också är, men till skillnad från kanske jämnåriga kamrater beter han sig som om han vore mycket yngre än Ayla. Jag får en bild i huvudet av en bortskämd barnrumpa som absolut inte borde få följa med ut och jaga. Broud tänker för mycket på sig själv och om jag var Brun skulle jag vara rädd att Broud skulle få någon skadad eller dödad i sin jakt på prestige.

Jag tycker om känslan av att bilda min egen klan i huvudet där personlighetsdrag och egenskaper särskiljer medlemmarna - istället för ålder. Jag tycker om tanken på att alla trivs ihop för att de trivs ihop och inte för att de är lika gamla.

/Milla

En blogg om en bok då och då

Just nu läser jag om Grottbjörnens folk, så ett bra tag framöver kommer nog de flesta inlägg handla om den serien - Jordens barn (Earth's children). Jag fick den sista boken i serien, De målade grottornas land, i födelsedagspresent när den precis hade kommit ut i Sverige och tro det eller ej, jag har ännu inte kommit mig för att läsa den. Varför? Böckerna i den här serien kommer ut med så många år mellan varje att jag hinner glömma tillräckligt mycket av handlingen för att känna att jag kommer hänga med i den nya boken helt. Och det har tagit mig fram till nu att få ork och lust att läsa om alla böcker, men nu när jag har börjat så är jag fast.

Jag läste de här böckerna för första gången när jag var i mina tidiga tonår. Då hade fyra stycken kommit ut och jag läste alla på en månad. Det kommer troligtvis inte gå lika fort den här gången. Jag räknar med en månad per bok men beroende på hur mycket tid jag har/tar mig att läsa så kan det gå snabbare. För mig är det dock inte viktigt att läsa ut en bok snabbt, det viktigaste är själva upplevelsen av boken. Den förra boken jag läste ut, som jag kanske skriver om någon dag om jag kan slita mig från denna, var så bedrövligt översatt att jag knappt orkade ta mig igenom de första 50 sidorna. Jag gav den ändå en chans eftersom att den var i min favoritgengré, handlingen tilltalade mig och eftersom att den hade lovordats av Jean M Auel.

Jag läser gärna:
*Historiska romaner som böckerna i den här serien, Jarastavens vandring, Sagan om Valhalla, cäker om Egyptiska faraoner och Romerska kejsare m.fl.
*Psykologiska thrillers, som de av Patricia Highsmith, dyker jag gärna in i med huvudet före.
*Deckare som böckerna av Roslund & Hellström
*Smått och gott som rekommenderas av andra...

Jag är med i en bokcirkel som funnits längre än jag har levt, vi träffas ungefär var sjätte vecka. Jag kan inte alltid komma på våra träffar eftersom att de är på söndagar och min sambo jobbar vardagskvällar, så vi har väldigt ofta söndagarna planerade redan. Jag har också en hobby (Geocaching) som tar mig ut på en hel del långturer på helgerna.

Mer om mig och böckerna jag läser vid ett senare tillfälle.

Njut av en bok så länge!
/Milla