Serien Jarastavens vandring - en reflektion

Den här serien är ett utmärkt exempel på maktspelet mellan det goda och det onda, ett ämne som många lärde och många fantasifulla tvistar om på sina olika sätt. Serien är ett exempel på hur viktigt det är med balans och att alla aspekter av universum alltid strävar efter balans och harmoni. Kampen är och förblir evinnerlig. De gånger som balans uppstår och harmoni kan råda bryts förr eller senare när ljuset eller mörkret får övertaget.

I Jarastavens vandring representeras ljuset av det feminina genom Urla - alltings moder och mörkret representeras av hennes ständige följeslagare och manlige aspekt - hennes skugga Tertor. När de en gång var ett kallades de Tert-Ur-lah.
Något som jag finner intressant är när det så småningom framkommer att det inte är det kvinnliga, eller alla kvinnor och bara kvinnor, som är ljuset eller som kan vara ljusets döttrar. Ljuset representeras av det goda, det omhändertagande; att vilja väl, vilket även kan innefatta männen, bara de väljer det goda som sitt ledljus i livet.
Detta medan mörkret inte tycks kunna innefatta kvinnorna på samma sätt. Kvinnorna kan välja mörkret men tjänar då Tertor på ett helt annat sätt än de som väljer att tjäna Urla. Detta märks inte minst när Grina blir Grim och sätts på piedestal av Tertor.

Tertor bestraffar de som inte gör som han vill, han mördar och låter sina följeslagare ta liv utan misskund. Den enda som inte får dödas ändå från början är Siri, en av ljusets döttrar, vilket får mig att tänka att för Tertor är kampen mellan honom och Urla en lek, ett tidsfördriv, medan det för Urla handlar om att kunna återförenas och om att världen, med alla deras söner och döttrar, ska kunna få harmoni och finna en balans där det ljusa och det mörka existrerar sida vid sida. Urla inser att hon inte är sig själv, hon är inte hel, utan sin skugga. Tertor tar kraften från naturen och vägrar att inse att när naturen är död kommer inte han heller att vara någonting utan Urla, då kommer även hans sy´tyrka att minska och även han kommer att tyna bort sakta men säkert.

Mörkret, Tertor, representerar inte bara det manliga, okuvliga, starka och stridslystna utan även den obarmhäriga ondskan som förstör allt i sin väg utan tanke på någons väl och ve och utan tanke på framtiden. Tertor är självisk, nästan barnslig, i sitt förakt av Urla och läsaren förstår ganska snart varför det är av yttersta vikt att Urlas skugga åter fästs vid hennes fötter istället för att tillåtas använda världen som lekplats och sandlåda.

Jag gillar såna här böcker där det övernaturliga får sin självklara plats och där kampen mellan det goda och det onda är i fokus. Jag gillar de skarpt.

/Milla

Tertors vrede, Del nio i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den nionde och sista delen som jag nu har läst ut heter Tertors vrede och kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

I den här delen är det äntligen dags för allt som förberetts så noga i de tidigare böckerna att äga rum, men hur kommer det att gå?
Terterna blir sju med Lokir Eldansikte och Tertor försöker att leda sina själviska, högfärdiga terter rätt för att kunan befria honom och Grim från underjorden i tid för att samla kraft, krigare och ting inför slaget som ska stå mellan terterna och völvorna. När Kåre hjälper Skymning att fly får han sätta livet till och Tertor blir utom sig av vrede - och rädsla - för att inte hinna finna sin sjunde i tid.

Skymning rymmer med hjälp av Kåre och de finner sin väg till Hjortabäck dit alla Gläntarpsbor har tagit sig för att förbereda sig för det kommande kriget. Under den hårda vintern, som visar sig mycket kortare än väntat, läker Skymning sina sår och völvorna och alla deras fränder från båda byarna förbereder sig och krafttingen för sin enda chans på 900 år att åter fästa Urlas skugga vid Urlas fötter så att balans och harmoni åter kan råda i världen.

Har völvorna förberetts sig ordentligt? Ska Siri lyckas väcka månkristallen i tid? Vem står segrande efter striden - Ur-lah eller Tert-ur?

När boken är slut vill jag fortsätta följa alla de personer jag nu känner så väl genom deras fortsatta liv och öden, men slutet är ändå acceptabelt och jag kan lägga ner boken med en djup suck.

/Milla

Vargens lya, Del åtta i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den åttonde delen som jag nu har läst ut utgavs år 2006, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

I den här boken börjar Urlas skugga, Tertor, att samla sina söner - sina Terter. han behöver sju stycken som kan kämpa för honom i striden med Urlas döttrar - völvorna.
Förutom Kåre och Boldeman träffar vi Guttmar, Autir och Järv. Den sjätte terten är Tertor Grim, som sitter fast i underjorden tillsammans med Tertor.
Tertor spenderar sin tid i fångenskap med att kommunicera med sina terter genom Boldeman. Terternas uppgift är enkel - samla kraft och utveckla sina nya förmågor.

I denna bok möter vi även ytterliggare en völva - Skymning - som liksom Siri är född och uppvixen i Stenestrand (Folkets by) och som inte har en aning om att hon bär på en völvas krafter. Allt Skymning vill i livet är att följa Autir varthän han beger sig, ge sig till honom och göra hans liv bekvämt och lättjefyllt - tills den dagen Safirdroppen runt hennes hals börjar tala till henne och ber henne att stanna i Vargarnas lya...

/Milla

Livets källa, Del sju i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den sjunde delen som jag nu har läst ut utgavs år 2005, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

I skrivandets stund har jag faktiskt hunnit läsa ut både den åttonde och den nionde delen efter denna sjunde. Det var så spännande att jag inte kunde pausa utan ville använda alla stunder jag kunde till att fortsätta läsa.

I den här boken inser Liv meningen med sitt liv och hon får sedan en chans till en plats vid Urlas sida genom att hjälpa de själar som är fast på Dimmornas ö.
Jils huvudvärk blir värre och om det inte vore för vad Urla sa henne när dottern Iva föddes skulle hon givit vika för smärtan för länge sen. Efter att ha tytt alla tecken de kommit på att söka efter bestämmer sig Siri, Ional, Kol och Jil för att bege sig till Dimmornas ö eftersom att Jil är övertygad om att det är dit hon behöver komma. Resan resulterar i stora gåvor, men också stora sorger för alla fränder i Gläntarp.
Kåre släpar runt på Boldemans huvud som en tok, han svär på att huvudet talar till honom vilket leder honom till att göra massor av dumma saker, bl.a. att begå mord...

Under tiden i Gläntarp försöker Jorun sitt bästa med att klara av alla Völvagöromål som lagt på hennes axlar. När hon inser att någon försökt förgifta alla barn i byn måste hon, Dana, Iorin och Vidblick ta till hemska metoder för att få bukt med problemet. Jorun får ett påbud från Urla som gör att hon helt enkelt inte kan "göra sig kvitt" problemmakaren: "Håll dina vänner nära, men din fiende närmare... Ta bort henne och en farlig motståndare kommer i hennes ställe."

Livet i Hjortabäck går vidare, fler långhud byggs och Dana och Björne finner sig till rätta i sina nya ledand roller.

På Dimmornas ö får Siri träffa en ny syster från den gröna ön Keltika, druidinnan Aithne, som hon inser måste få följa med tillbaka till Gläntarp.

/Milla

Dödens vingslag, Del sex i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den sjätte delen som jag nu har läst ut utgavs år 2004, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

Det var några dagar sen jag avslutade den här boken och när man går från en del till en annan utan paus är det ibland svårt att komma ihåg var den ena delen slutade och nästa tog vid.
I den här delen föder Jorun sina flickor, Ylva och Linda, alltmedan hennes far Ional och lillebror Iorin är försvunna och ingen kan nå de.

Handelsmannen Fej från handelsbyn Hjortabäck kommer till Gläntarp och ber om Siris hjälp åt sina fränder som många har insjuknat i en hemsk sjukdom där de drabbade hostar blod och dör inom loppet av några få dagar. Även byns egen völva Silva har insjuknat och Siri känner att det är hennes plikt att åka dit och hjälpa den by som de handlat fredligt med i så många år. Hon tar med sig hövdingens son, Björne, völvan Dana och sin hjälpare Jil. Många får sätta livet till i Hjortabäck, både av byns egna fränder och de som kommit dit från Gläntarp. Resten av Hjortböcksborna följer med tillbaka till Gläntarp för att lära sig mer om husbygge och allt annat som behövs för att återuppbygga en by - sånt som de tidigare helt har lagt åt sidan till fördel för handel och skeppbyggande.

Danas kärlek för Björne växer och hon träffar en ny väninna i handelsflickan Dimma. Dimma är upp över öronen förälskad i Fej, men hennes dåliga rykte sätter ideligen käppar i hjulet...

Det händer så mycket i den här boken, inte minst med Ional och Iorin och deras fränder, som inte går att redogöra för utan att berätta för mycket för den som faktiskt vill läsa dessa böcker. Den här boken är nog den hittills mest händelserika och den var oerhört svår att lägga ner och när den väl tog slut så tog jag upp nästa del och började läsa på en gång. Framför allt får man veta mycket mer om Hjortabäck och dess förflutna och innvånare. Nya karaktärer tillkommer som kommer att följa oss genom kommande delar i denna serien, inte minst handelsflickan Dimma och Hjortabäcks völvahjälpare Helga. En hemlighet om Thurs asvlöjas som får alla att stelna till och Gläntarp får besök av Vidblicks hädangågne bror Varg.

Läs böckerna!
/Milla

Mörkrets makter, Del fem i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den femte delen som jag nu har läst ut utgavs år 2003, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

När den här boken börjar får vi träffa en ny Völva, Dana. Till en början är hon ingen Völva utan hon blir völvamärkt i samband med att några andra Vövlor kommer för att hämta henne och ta med henne till Stormslätten där de ska ge sig in i en kamp med Urlas skugga för att försöka få in honom i Urlas urna. Urlas urna är Völvan Marens kraftting, en urna helt i bärnsten som är gjord för att hålla Urlas skugga fången för att völvorna sen ska kunna fästa honom vid Urlas fötter. Völvan Laerke är fast övertygad om att det är hon som är ljusets dotter och sedd att föra kampen mot Urlas skugga, och det är nu eller aldrig. Danas uppgift är att tillföra kunskap men hennes osäkerhet gör att hon inte litar på sina syner om den blonda völvan med den mäktiga staven som de borde vänta in.

Samtidgt som Laerke samlar völvor, tar sig fram till Stormslätten och påbörjar den mäktiga ritualen skickar Siri bort Jorun och Jarastaven från Gläntarp. Hon vet inte varför, bara att det måste ske. Ju längre bort från Gläntarp Jorun kommer, när hon kommer över Starkströmmavattnet, desto mer dras hon mot norr, mot Danaland (Danmark) och mot Stormslätten.
Kampen startar, men ska völvorna lyckas fånga Urlas skugga utan Jarastavens beskydd?

Det är nu det börjar hända saker. Emellanåt blir jag frustrerad över när fokus flyttar från Jorun till Laerke och ibland till Grina. Jag vill läsa allt på samma gång men samtidigt vill jag följa en av karaktärerna utan avbrott. Det är tur att boken är indelad i kapitel, som i sig är indelade i stycken, annars skulle jag väl aldrig kunna lägga ner boken utan åka flörbi min hållplats med pendeltåget två gånger om dagen.

/Milla

Urlas skugga, Del fyra i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den tredje delen som jag nu har läst ut utgavs år 2001, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

När den här boken börjar är Jorun Völvadotter vuxen nog att gå till val (gifta sig) och medan hövning Kols son Björne längtar efter Jorun trånar Jorun efter Vidblick. Vidblick är i samma ålder som Kol och Siri och har upplevt mycket grymheter under sitt liv - han var en gång under Grinas onda våld och tvingades döda sin egen bror för att hindra Grina från att tortera honom till döds. Efter det lyckades han fly och fann Siri och har varit hennes och Kols högra hand sen dess.

Men Jorun har mer att tänka på än vilken man hon vill ha, hon kämpar för att få mamma Siri att lära henne allt om Völvornas värv. Jorun vill lräa sig allt, helst igår. Allteftersom historien fortskrider får Jorun chans att visa vad hon går för och mamma Siri inser att de brådskar mer än hon tidigare ville inse.

Det är mycket intressant att läsa om hur Siri har förändrats under årens lopp, hon var full av liv och vetgirighet i de tidigare böckerna, men nu som 30åring (?) har hon lagt sig till med att vara saktmodig och överdrovet noggrann. Det är också underbart att följa Jorun nu när hon börjar bli vuxen och redo att ta över Jarastaven och Völvans värv. Det enda jag skulle kunna klaga lite på är att jag tycker att författarna mot slutet av boken har gjort Joruns karaktör lite väl lik Siris som den varit i de tidigare böckerna. Jorun skulle kunna vara sin mors dotter men ändå ha en egen personlighet, kanske skulle de låta henne brås ännu lite mer på sin far?

/Milla

Vindens öga, Del tre i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den tredje delen som jag nu har läst ut utgavs år 2001, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

I den här delen får vi följa Siri under dottern Joruns fjärde levnadsår. Under det här året återser hon Ional och måste hjälpa honom och hans fränder att stå emot både Ionals mor Iliana och Den röda Grina. Båda har de fått makt från Urlas skugga, men om det vet inte Siri något ännu... Under tiden Siri är borta ligger Völvans alla uppifter tungt på Hjälparen Jils axlar. Jil gör sitt bästa för att hålla Gläntarp säkert men trots det lurar ondskan mitt i byn.

Siri lär känna Ionals folk och får bekanta sig med hans folks völvor - De seende. Hon testas vid Vindens öga och får veta om hon verkligen är Ljusets dotter eller ej. Hon hamnar i närkamp med både Iliana och Grina, en glider henne ut händerna medan den andra splittras i tusen bitar. Ondskan ger henne en hjälpande hand vilket förbryllar Siri som inte har en aning om vad som sker bakom ridåerna i Skuggans grottor.

Jag läste egentligen ut den här boken redan igår kväll och kunde inte vänta utan tog genast ner den fjärde delen från sin plats i bokhyllan och läste vidare.
Såhär långt in i serien börjar det nu bli svårt att lägga ner boken jag läser. Intrigerna tätnar och mycket händer på rätt så kort tid. Skillnaderna mellan Ionals folk och Siris folk blir allt tydligare och kulturkrockarna gör emellanåt att man drar riktigt på smilbanden. Jag kan till och med ha skrattat högt vid något tillfälle.

/Milla

Ondskans tecken, Del två i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den andra delen som jag nu har läst ut utgavs år 2001, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

I den här boken drabbar Siris förbannelse Bäckakors män så att endast ett fåtal överlever. Det tar allt Siri har att leda byns kvinnor och barn, trälar och överlevande män till en ny plats att sätta bo - Gläntarp. Det är Ional, Siris hemlige älskare, som leder de till platsen där deras nya by ska komma att ligga.

Vi får följa Gläntarps uppbyggnad under senhösten efter att de lämnat Bäckakors som nu är i ondskans våld, sen får vi följa byn och alla byborna under vintern och våren. Under vintern föder alla de havande kvinnorna, inklusive Siri, sina barn - men om ni vill veta ifall hennes dotter är Vidars (Bäckakors hövding) eller Ionals så får ni läsa boken eller fråga mig. En av de första sakerna Siri gjorde när den nya byn hade fått sitt namn var inte att välja ny Hövding, utan att fria alla trälar. Men trots detta tilltag har byn alldeles för få män i förhållande till kvinnor, så under den tidiga våren ger sig Leif av till sin barndomsby...
Siri är nu långt ifrån kunskapens Träd och Ön och hon befarar att hon aldrig ska få vandra Andarnas väg. Grinas nyfunna makt ökar och hon försöker i lönndom att skada Gläntarpsborna, men det är en tredje Völva som finner Siri och ger henne kunskap hon aldrig ska glömma.

Den här boken kunde jag knappt lägga ner, vilket är jobbigt när man har mindre tid att läsa än tidigare. Jag ska gå och lägga mig alldeles snart, jag ser så fram emot att börja läsa del tre och det är vid läggdags som jag har tid att läsa numera...

/Milla

Völvans dotter, Del ett i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den första delen som jag nu har läst ut utkom år 2000, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

Och det är definitivt huvudrollen Siri, den starka och självsäkra Völvans dotter, som lockar mig att läsa dessa böcker - igen. Jag läste alla böcker i samband med att den sista kom ut 2008.

Siri är Völvans dotter i Folkets by och när okända krigare kommer för att stjäla och skövla rövas hon bort tillsammans med ett flertal andra kvinnor. Bäckskorsets by, ledd av Hövding Vidar, behöver fler kvinnor och Siri och hennes fränder får chansen att avlägga "Löftet" för att sen bli valda till hustruar åt krigarna som dödat deras familjer. Alla tar inte tillfället i akt och förlorar sin status som fri kvinna...
Bäckakorsets by har redan en Völva och två völvor i en by går inte an så Siri tvingas dölja sina kunskaper och sina överjordiska krafter. Den befintliga völvan Grina, tillika hövdingens första kvinna, har ett ont öga till Siri från första stund och hennes liv blir inte lätt när hon inser att det ligger på henne att skydda allt och alla från främmande krafter.

I den här första boken får vi följa kvinnorna från Folkets by medan de vänjer sig vid livet i Bäckakorsets by. Vi får se hur Siris vrede över att bli bortrövad gör att hon tar en överilat beslut och sätter allas liv på spel.

Böckerna i Jarastavens vandring är bara hälften så tjocka som Jean M Auels böcker om stenåldersflickan Ayla i Grottbjörnens folk, och det känns... ganska bra. Läslusten hinner inte få några dalar och även om miljöbeskrivningarna i denna bok är lika målande så hinner de aldrig bli långtråkiga av att repeteras. Vi får se om jag behåller den åsikten efter nästa bok, jag hoppas det.

/Milla