Mörkertal av Arne Dahl

Den här boken drog in mig redan med första raden:
"Redan första gången han såg kvarlevorna förstod han att det var något speciellt med dem."

Emily Flodberg försvinner på en klassresa till Saltbacken i Ångermanland. En skallgång dras igång och polisen kommer från Stockholm för att delta i sökandet. Emily tycks helt sonika ha dragit till skogs och i samband med polisens sökande finner man en man med avskuren hals, avskuren med pianotråd.
Ungefär samtidigt hittas en man på en parkbänk i Stockholm, också han med halsen avskuren med pianotråd.

Den ena en man på jakt efter, eller jagad av (?) en fjortonårig flicka och den andre ett statuerat exempel avsett för att varna någon eller några.

I en tredje tråd blir en polis vid namn Bengt Åkesson aklagad försexuella trakasserier av en kvinna som anmält sin man försvunnen.

Det slutar aldrig hända saker i den här boken, och så fort jag tror att jag har koll på läget kommer en vändning som får mig att tänka "Men va f*n!? Allvarligt?!" De olika utredningarna sköts på sina olika håll, men överordnad Kerstin Holm håller i alla trådarna, förutom i den där hennes älskare blivit anklagad för trakasserier och ska utredas av hennes före detta, numera bästa vän Paul Hjelm.

Har de olika dödsfallen något med varandra att göra? Är det en slump att pianotråd använts på så vitt skilda platser i Sverige inom en så kort tidsram? Vi få följa med till skogs och runt hela Stockholm i sökandet efter Emily Flodberg, på vägen möter vi pedofiler, flera hundra år gamla skelett och en lika gammal Ordern kallad Fac ut vivas.

Läs den!
/Milla

Det som tillhör mig - av Anne Holt

1956 blir lilla hedvig mördad och Aksel Seier döms till fängelse. 9 år senare frigivs han utan att få veta mer än att han borde vara glad.
Alvhild har misstänkt ända sen mordet begicks att Aksel är oskyldig, men när hon många år senare möter en mor som vill ange sin döde son vill hon gräva mer i fallet men alla papper är spårlöst försvunna. Hon hör av sig till Inger Johanne Vik som dras till fallet av ren nyfikenhet. Lever Aksel fortfarande? Lever mamman som angav sin son för så länge sen?

Samtidigt ber poliskommissarie Yngvar Inger Johanne om råd i ett aktuellt fall där tre barn hittills har blivit bortrövade. En av de har återlämnats utan dödsorsak. Vad har barnet dött av? Blev barnet skrämd till döds? Och var är de andra?

Den här boken är oerhört medryckande. Den är tragisk och hemsk, men man vill ju veta vad som händer med barnen. Och Aksel Seiers öde känns långt ifrån orealistiskt. Det händer ju att folk blir oskyldigt dömda och förlorar allt över en natt.

/Milla

Till offer åt Molok - av Åsa Larsson

Den här boken var till en början inte lika lättläst som andra böcker jag läst, och tyckt om. Lättläst i bemärkelsen "vill inte lägga ner" blev den inte förrän framåt slutet. Av nästan 400 sidor var det de sista 75 som riktigt drog in mig. När den väl tog slut så tänkte jag "Nej! Vad sjuttsingen?!"
Slutet var ok, men jag hade gärna följt huvudpersonernas liv i några månader till.

I boken får vi följa med i två tidsepoker; den ena är nutid där ett mord begås tidigt i boken och den andra äger rum under tidigt 1900-tal.

En kvinna dör i Kiruna, hon huggs ihjäl i vad som ser ut som ett vansinnesdåd och hennes sonson Marcus som hon har vårdnaden om försvinner till skogs. När man finner Marcus tyr han sig till en ensam brännskadad polis, Krister, som tar hand om honom under tiden mordet på hans farmor utreds.
Vi får hänga med i utbenandet av invecklade familjerelationer som går generationer tillbaka. Polisen Rebecka Martinsson tycker att de verkar alldeles för enkelt att farmoderns pojkvän skulle ha gjort det och alldeles för skumt att så många medlemmar av Marcus familj ska ha förolyckats på senare år.

Hur allt hänger ihop är inget man förstår på en gång, men inte heller något man förstår att man ska vilja veta. Och jag tror att en av anledningarna till att jag inte hade några problem med att stänga boken mitt i ett kapitel då och då var bristen på spänning. Jag saknade känslan av att bli medryckt och hänförd av utredningens framsteg. Jag saknade känslan av att "jaha? men vad händer sen då? kom igen!" och vaggades istället in i känslan av att jag läste en skönlitterär livsbiografi. Jag följde lärarinnan Elina Petterssons affär med disponent Lundbohm med en känsla av värme, ungefär som när man läser Stolthet och fördom eller kollar på Lilla huset på prärien på TV. Och på samma sätt följde jag Kristers längtan efter Rebecka.

Jag gillade Till offer åt Molok, men troligtvis inte av de anledningar som författaren avsåg.

/Milla