3096 dagar - Natascha Kampusch

Natascha Kampusch var på väg till skolan när hon mötte en man som drog med henne in i en vit skåpbil. Samma man höll henne sedan fången i en källare på 5kvm. I åtta år levde hon efter en psykiskt sjuk mans regler. Hon blev hans personliga slav som han gjorde som han ville med, han låste in henne i mörker, misshandlade henne och satte henne på svältdiet.

I boken berättar Natascha hela sin historia i ett försök att få stopp på falska rykten. Hon börjar berättelsen med den tidiga barndomen som sladdbarn åt en mor som egentligen ville ha huset för sig själv och en far som drack för mycket. Hon berättar om sitt dåliga självförtroende och hur gärningsmannen trodde att hennes dåliga självkänsla skulle göra henne lätt att knäcka. Historien om hennes fångenskap i Wolfgang Priklopils källare är fruktansvärd och fasansfull, och då har ändå Natascha skonat oss läsare från de värsta övergreppen.

Natascha lovar tidigt sig själv att när hon blir 18, då ska hon rädda sig själv, slå sig fri och kämpa för ett liv i frihet. Hon påminner sen sig själv många gånger om att hennes vuxna Jag håller hennes hand, tröstar henne och lovar henne en framtid i frihet.

När jag läste om Nataschas liv efter rymningen ville jag gråta över hur respektlöst hon blev behandlad av både poliser och media. Samtidigt, som så många gånger tidigare, beundrade jag hennes styrka, framtidshopp och mod.

Jag blev oerhört tagen av den här boken. Jag är bara några år äldre än henne och kunde varje gång ett årtal nämndes dra mig till minnes vad jag gjorde då: när jag började och sen gick ut högstadiet, när jag började på gymnasiet, alla gånger då jag umgicks med vänner, när familjen skaffade hund, hur vi firade jul och födelsedagar, när jag gick ut gymnasiet, fick mitt första sommarjobb och sen heltidsjobb, började studera på högskolenivå, när jag flyttade hemifrån... 

Vi fick egna lägenheter ungefär samtidigt, Natascha och jag, med den stora skillnaden att jag hade, och tog för givet, det liv som hon så hett drömt om i 8 1/2 år. Jag kommer aldrig mer att se på min uppväxt på samma sätt. Jag kommer att vara för evigt tacksam för alla vänner, alla skratt, alla högtidsfiranden, alla museibesök, alla restaurangbesök, alla lugna stunder och alla... Ja, varenda minut.

/Milla