Till offer åt Molok - av Åsa Larsson

Den här boken var till en början inte lika lättläst som andra böcker jag läst, och tyckt om. Lättläst i bemärkelsen "vill inte lägga ner" blev den inte förrän framåt slutet. Av nästan 400 sidor var det de sista 75 som riktigt drog in mig. När den väl tog slut så tänkte jag "Nej! Vad sjuttsingen?!"
Slutet var ok, men jag hade gärna följt huvudpersonernas liv i några månader till.

I boken får vi följa med i två tidsepoker; den ena är nutid där ett mord begås tidigt i boken och den andra äger rum under tidigt 1900-tal.

En kvinna dör i Kiruna, hon huggs ihjäl i vad som ser ut som ett vansinnesdåd och hennes sonson Marcus som hon har vårdnaden om försvinner till skogs. När man finner Marcus tyr han sig till en ensam brännskadad polis, Krister, som tar hand om honom under tiden mordet på hans farmor utreds.
Vi får hänga med i utbenandet av invecklade familjerelationer som går generationer tillbaka. Polisen Rebecka Martinsson tycker att de verkar alldeles för enkelt att farmoderns pojkvän skulle ha gjort det och alldeles för skumt att så många medlemmar av Marcus familj ska ha förolyckats på senare år.

Hur allt hänger ihop är inget man förstår på en gång, men inte heller något man förstår att man ska vilja veta. Och jag tror att en av anledningarna till att jag inte hade några problem med att stänga boken mitt i ett kapitel då och då var bristen på spänning. Jag saknade känslan av att bli medryckt och hänförd av utredningens framsteg. Jag saknade känslan av att "jaha? men vad händer sen då? kom igen!" och vaggades istället in i känslan av att jag läste en skönlitterär livsbiografi. Jag följde lärarinnan Elina Petterssons affär med disponent Lundbohm med en känsla av värme, ungefär som när man läser Stolthet och fördom eller kollar på Lilla huset på prärien på TV. Och på samma sätt följde jag Kristers längtan efter Rebecka.

Jag gillade Till offer åt Molok, men troligtvis inte av de anledningar som författaren avsåg.

/Milla

De döda språkens sjö - av Carol Goodman

Den här boken har jag läst på bussen till och från jobbet och härom dagen så gick jag en promenad runt Sicklasjön efter mörkrets inbrott och kunde nästan föreställa mig Schwanenkill, The Point och de tre systerstenarna.

I boken får vi följa Jane under två skeden av hennes liv. I det första går hon som elev på Heart Lake, som är en internatskola för flickor, och läser latin för domina Chambers. Under hennes skolgång dör tre jämnåriga elever i vad som ser ut som självmord men som många tror är legenden om de tre systrarna som kräver sina offer.
I nästa skede av Janes liv som vi får följa kommer hon efter en skilsmässa tillbaka till Heart Lake, nu som lärarinna i latin. Från första dagen hon sätter sin fot på skolområdet känner hon att det var meningen att hon skulle komma tillbaka hit, även om hon en gång lovade sig att aldrig göra det. Men är meningen med hennes återkomst att hon ska spela en avgörande roll i när legenden återigen vill kräva sina offer?

Boken slutar inte alls som man förväntar sig, men det känns ändå som om slutet är den enda rätta.

Det var väldigt lätt att svepas med i historien och leva sig in i Janes liv. Jag läste också latin i gymnasiet så därför känns den här boken lite extra speciell. Jag gick i en kommunal skola och har därför lite svårt att föreställa mig livet på en internatskola, men jag har åkt på läger ett par gånger och föreställer mig skolgång i lägerförklädnad, med endast lärarna som närvarande vuxna och kompisarna som ens familj. De flesta kan nog (förhoppningsvis) lätt föreställa sig det där sista.
Jag gillade den här boken skarpt och trots att jag har lovat mig själv att inte utöka mitt bibliotek utan istället praktisera regeln "en in, en ut" så kommer nog denna att få en plats iaf en tid framöver. Jag kommer att vilja läsa den igen.

/Milla

Stoner - av John Williams

Den här boken var en julklapp till familjen från några vänner i Storbritannien, så den har färdats en bra bit.

Jag faktiskt inte fram emot att läsa den här boken, speciellt inte efter att ha läst introduktionskapitlet där i princip hela huvudpersonens liv redogörs för i förväg.

Men jag fastnade ändå. Så fort jag hade läst några sidor, ungefär tills huvudpersonen William Stoner börjar på universitetet, så var jag fast.

I boken får vi följa William Stoner från ett liv med föräldrarna på farmen tills han är en 60 år gammal professor emeritus. Under sina 60 år hinner William mer än han själv inser. Han börja på universitetet för att lära sig om jordbruksmetoder, ändrar sedan inriktning till Engelsk litteratur och blir lärare i ämnet. Han arbetar hela sitt liv på samma institution, på samma universitet och hinner skaffa sig både vänner och fiender, ett rykte som introvert och onåbar och senare ett rykte om att vara lite halvgalen och genial.
Arbetet som lärare blir Williams trygghet när han gifter sig och får en dotter, när hans föräldrar går bort, när han har en kärleksaffär, och när han blir sjuk. Hans liv är rikare än många andras och nöjet att läsa om det ökar för varje sida.

/Milla

Sjätte boken i Grottbjörnens folk - De målade grottornas land

Utkom 2011

Den här boken kunde jag knappt lägga ner när jag väl hade börjat läsa den, vilket påmind mig om när jag läste den här serien för första gången. Men jag måste erkänna att ett tag tröttnade jag på grottmålningar...

Boken börjar med att Jonayla är en liten bebis och Ayla har precis blivit akolyt och påbörjat sin donierutbildning. Sen på en ganska passande tidpunkt är Jonayla plötsligt 4 år gammal och Ayla och Zelandoni planerar Aylas Donierfärd. En sak kände jag mig genast glad över; att författaren bestämde sig för det brytet mitt i den här boken istället för att som många andra författare ha den mellan böcker så att man undrar om man missat en bok och vad som har hänt.
Det pirrade i mig nästan hela andra halvan av boken när jag förstod att den här boken med största sannolikhet kommer knyta ihop alla sex böcker på ett bra sätt, och jag såg fram emot att få läsa hur detta skulle ske.

När jag läste kapitlen om Aylas Donierfärd önskade jag att denna bok hade haft en karta över grottorna och området hon färdades i. Och vet ni vad, efter lite googlande så hittade jag en karta! Jag ska försöka hitta tillbaka till källan och länka den här, men här ser ni iaf kartan.

När Ayla kom till sommarmötet efter att ha blivit "kallad", efter att ha avslutat sina markeringar av solens och månens upp- och endgång, och fann Jondalar i armarna på en annan kvinna så grät jag med henne. Jag tror inte jag skulle kunna leva i en kultur, i ett samhälle, där man får "dela njutningen" till höger och vänster, även om jag verkligen kan förstå varför svartsjuka inte tolereras och att den fördöms.
Något jag gjorde nästan alla böcker igenom var att jämföra det samhället jag - vi - lever i med de i boken. Det går inte riktigt att jämföra de med den enorma skillnaden i befolkning mellan de tusenstals i boken och de miljarder som lever idag, men det går att önska att de gick att jämföra. Och det går att önska att vissa saker kunde fungera på liknande sätt och att människor i verkligheten hade lika stor respekt för gruppens behov som de i boken är tvugna att ha.

Och det går att önska att jorden inte har blivit så överbefolkad och att folk levde efter bokens Moderhymnsrader: "en plats att vårda, inte vanvårda."

/Milla

Femte boken i Grottbjörnens folk - Nionde grottan

Utkom 2002

I början av den femte boken anländer Jondalar och Ayla till Zelandonis Nionde grotta - Jondalars hem. Boken igenom får man följa Ayla när hon finner sig till rätta bland medlemmarna av Nionde grottan och Jondalars familj. Hans mamma Marthona är den forne ledaren och hans bror Joharran den nuvarande. Man får följa familjens kamp för att säkerställa Aylas höga status. Ayla utsätts för diverse spratt och hån för att hon är den hon är men hon uppskattas också för den är hon är, för sina kunskaper, erfarenheter, egenskaper och egenheter.

När Ayla och Jondalar kommer nerför glaciären och nått Jondalars älskade hem upptäcker hon att hon är gravid och ganska snart blir Winnie dräktig efter att hon och Löparen har sprungit iväg en natt med en förbipasserande hjord. Winnie betäcktes av ledarhingsten och Löparen försökte göra sitt bästa för att skydda sin mor och riskerade att hamna i bråk med hingsten, men som tur var dök människorna upp i tid...
Under berättelsens gång föder Winnie sitt föl, Grå, och Ayla sin dotter Jonayla och i slutet inser även Ayla att hon inte längre kan förneka sitt kall in i Zelandonia (andlige ledare, helare, shamaner).

Det är en fröjd att läsa hur väl mottagen Ayla blir hos Zelandoni och eftersom att man nu har följt henne i fyra tidigare böcker - sen hon var fem år gammal - så känner man med henne när hon inte förstår de nya sederna och bruken och när hon blir rörd av människors vänliga handlingar. Stundtals känns Ayla lite naiv och jag måste faktiskt påminna mig själv om att hon är uppfostrad bland Klanmänniskorna. Utöver första boken så förkommer Klanmänniskorna sällan i serien och ofast när de nämns är det i samband med att Ayla minns medicinska bruk eller hur illa behandlad hon blev av ledarens son Broud, så det är inte så konstigt att även jag ibland förvånas av Aylas reaktioner och ageranden.

Boken lämnar mig med en önskan om att få se Jonayla växa upp tillsammans med Grå.

/Milla

Fjärde boken i Grottbjörnens folk - Stäppvandringen

Utkom 1990

Det jag mindes allra bäst från när jag läste denna bok sist var att Ayla och Jondalar bodde en tid och Sharamudoi - det folk hos vilka Jondalars bror Thonolan hade funnit sig en maka. När jag sen började läsa denna bok igen var jag stundvis otålig och ville att de skulle komma fram dit någon gång, men oftast så bara njöt jag av att läsa om alla möten, alla människor och miljön som förändrades runtomkring dom under deras vandring.

Det här är den sista boken som har en utförlig karta över området de genomkorsar. Till efterföljande böcker går det att få tag på kartor via internet, men det är så mycket trevligare att ha en i boken som man kan bläddra fram till närhelst man vill och behöver.

På kartan kan vi följa Ayla och Jondalars årslånga vandring läng med den stora Moderfloden.

Under resans gång besöker paret naturligtvis Sharamudoi - Flodfolket bestående av Shamudoi och Ramudoi, ena halvan bor vid vattnet och har hand om båtar och båtbygge medan andra halvan bor på land och jagar gems - bergsgetter. De stöter också på Hadumajägare och Klanfolk. De vistas en tid hos Losadunai och även hos Lanzadonii som är det folk som Dalanar, mannen vid Jondalars härd, har grundat tillsammans med sin nya kvinna Jerika.
Men det som ändå gör hårdast intryck är Jondalars tid hos S'Armunai där Attaroa, en ond och självisk kvinna, har tagit makten och ämnar grunda ett folk med enbart kvinnor. Människorna i den här serien anser att ett barn blir till när Modern låter en mans ande blandas med en kvinnas och Attaroa lägger då ihop 1 och 1 och får 3 och tänker att när inga män återstår har Modern inget annat val än att blanda kvinnors andar med varandra och följakteligen borde då bara döttrar födas.
Jondalar har blivit tillfångatagen av S'Armunaijägare och Ayla spenderar lång tid med att på håll lära sig deras livsmönster - och språk - för att sen rädda Jondalar och med hans hjälp och folkets S'Armuna (andlige ledare, shaman) rädda hela folket undan Attaroas tyranniska styre.

I den här boken lär sig Ayla att känna sig välkomnad, känna sig hatad och att säga adjö till människor hon håller av, om och om igen...

Det är intressant vad vissa saker kan göra stort intryck. Jag kom sen tidigare ihåg att Ayla hade satt "skor" på djuren för att de skulle klara färden över glaciären, och såg fram emot att läsa om det igen. När jag väl kom till det stycket så var det just det, inte mer än ett stycke, och ändå hade det satt så djupa spår hos mig - precis som minnet av den Donii (helig figur av Modern) som Jondalar hade snidat åt Ayla som trots gängse traditioner pryddes med hennes anletsdrag.

/Milla

Tredje boken i Gröttbjörnens folk - Mammutjägarna

Utkom 1985

I denna tredje boken i serien om Grottbjörnens folk beger sig Jondalar och Ayla iväg från Hästarnas dal för att vänja Ayla vid att resa. Jondalar hoppas att Ayla ska vilja följa med honom hemåt och nu har de för avsikt att vara borta ungefär ett halvt månvarv bara för nöjes skull.

På deras lilla resa möter de ett jaktlag från Mamutois Lejonläger med den ena ledaren, Talut, i spetsen. Talut bjuder med de hem till lejonlägret, de och hästarna, och där blir de sedan kvar i över ett år, de följer t o m med till Mamutois Sommarmöte.
Ayla som blivit bannlyst från sin klanfamilj i öster känner sig förvånansvärt hemma hos de öppenhjärtliga Mamutoi och blir erbjuden att bli adopterad, vilket Ayla blir riktigt glad över. Under en ceremoni går hon från att bli Ayla av Inget Folk till Ayla av Mamutoi, dotter vid Mamuthärden.
Lejonlägrets Mamut (helig man, shaman) ser potential i Ayla och börjar utbilda henne i allt från räkneord och symboler till andevärldens mysterier.

Under tiden hos Mamutoi glider Ayla och Jondalar ifrån varandra och hon lovar brot sig till en mörk man med glittrande ögon som heter Ranec och är bildsnindare. Precis innan Jondalar ämnar bege sig av hemåt håller Mamut en ceremoni där både han och Ayla förtär den heliga rot som Ayla fick med sig från Klanens Mog-Ur. Det är Jondalars kärlek som får tillbaka Ayla till denna värld och Jondalar skjuter upp sin resa, och tur är väl det...
Mot slutet av boken finner Ayla och Jondalar åter varandra och beger sig av på den långa resan hem till hans folk - Zelandoni.

Under Aylas tid hos Mamutoi beger sig hon och hennes vännina Deegie ut för att vittja fällor. Under utflykten dödar Ayla en varghona som stulit en av hennes hermeliner. Efteråt upptäcker hon att varghonan har diande valpar och hon spårar varghonan tillbaka till hålan där hon finner en ensam liten vargunge på ca 4 veckor. Vargungen kom att kallas Wolf (Mamutois ord för varg) och uppfostrades tillsammans med barnen i Lejonlägret.

Mamutoi är ett härligt folk med öppna hjärtan och rättfram stil. För Ayla är de raka motsatsen till klanens återhållsamma livsstil och traditioner och på sätt och vis är de precis vad hon behöver för att spränga murarna hon satt upp sen hon var 5 år gammal. Som läsare är det både spännande och fascinerande att följa Aylas liv hos Mamutoi och dela hennes reflektioner och upplevelser i mötet med dessa människor.
Och jag blev lika arg som Ayla när hon upptäckte att hon hade bemödat sig med att lära sig Zelandoni och så när hon äntligen träffar en hel grupp med andra människor så pratar de ett helt annat språk. I Mamutois Lejonläger bor även Rydag, ett barn av blandade andar, vars liv blir så mycket bättre när Ayla lär hela lägret att prata med händerna såsom Klanen gör. Det värmde mitt hjärta när Rydan först lärde sig att kalla Nezzie för "mamma".

/Milla

Andra boken i Grottbjörnens folk - Hästarnas dal

Utkom 1982

Det har tagit lite tid, inte att läsa boken en gång till, utan att få lust och tid att blogga om det. Innan jul hade jag så mycket att stå i och under jul har jag legat sjuk, troligtvis i influensan, och har nätt och jämt orkat fira just julafton och sen nyårsafton. Nu är det 2014 och jag vet inte riktigt om sjukdomen släppt sitt grepp men jag hoppas det och att det bara är sviterna efter jag lider av nu.

I den här boken lever Ayla ensam i en grotta i en dal efter att ha blivit utesluten ur sin Klanflamilj. Dalen befolkas av en hjord hästar. En dag beslutar hon sig för att med sitt klanspjut och list, och en hel del tålamod, gräva en grop för att sen invänta hästarna så att hon kan driva en häst i gropen. Hon lyckas med det hon föresatt sig och dödar ett sto. Efteråt inser hon att stoet hade ett föl. Fölet jagas av hyenor, det djur som Ayla avskyr allra mest, så hon jagar i sin tur iväg hyenorna och räddar det lilla fölet. Fölet får följa med henne hem och plötsligt är hon inte så ensam längre. Hon döper fölet till Winnie.
Under tiden i dalen finner hon även på en skadad lejonunge som även den får följa med henne hem. Hon vårdar ungen och tillsammans med Winnie föder hon upp och fostrar Lillen.

Mot slutet av boken, senare än jag mindes, kommer Jondalar fram till dalen i sällskap med sin bror Thonolan som är förtvivlad efter sin unga hustrus död. (Jag mindes inte att så mycket hände Jondalar och Thonolan i den här boken innan de nådde fram till dalen.)
Under tiden Jondalar repar sig efter mötet med Lillen i dennes grotta föder Winnie ett föl som Jondalar, efter att ha lärt Ayla tala Zelandonii, döper till Löparen.

Det är ett nöje att läsa om Jondalar och Thonolans resa längs med Moderfloden (Donau) samtidigt som det känns både spännande och stundtals långtråkigt att vänta på att de kommer fram till dalen. Första gången jag läste boken var jag inte lika otålig, då hade jag ju kanske ett hum om vad som skulle hända men varje ord var spännande.
De mest intressanta delarna, för mig, är att läsa om hur de olika folken lever, vad de äter och framför allt hur de sköter det medicinska, då jag är oerhört intresserad av örtmedicin. Första gången jag läste boken så njöt jag av allt annat runt omkring detta, såsom miljöbeskrivningarna, och i den här boken var de även nu rätt intressanta, men det roligaste av allt var att läsa om Aylas kontakt med sina djur.

När Ayla träffar Jondalar för första gången och jämför honom med medlemmarna av sin Klanfamilj börjar hon förstå varför de tyckte att hon var så stor och ful. Som läsare förstår man nu också att Ayla är ganska lång, även för att vara en av de Andra - lång och vacker - och helt ovetandes om sin skönhet och dragningskraft.
Trots att jag har läst boken förut så grät jag när Jondalar grät över hans bortgång. Det gjorde lika ont i hjärtat nu som då.

/Milla