Fjärde boken i Grottbjörnens folk - Stäppvandringen

Utkom 1990

Det jag mindes allra bäst från när jag läste denna bok sist var att Ayla och Jondalar bodde en tid och Sharamudoi - det folk hos vilka Jondalars bror Thonolan hade funnit sig en maka. När jag sen började läsa denna bok igen var jag stundvis otålig och ville att de skulle komma fram dit någon gång, men oftast så bara njöt jag av att läsa om alla möten, alla människor och miljön som förändrades runtomkring dom under deras vandring.

Det här är den sista boken som har en utförlig karta över området de genomkorsar. Till efterföljande böcker går det att få tag på kartor via internet, men det är så mycket trevligare att ha en i boken som man kan bläddra fram till närhelst man vill och behöver.

På kartan kan vi följa Ayla och Jondalars årslånga vandring läng med den stora Moderfloden.

Under resans gång besöker paret naturligtvis Sharamudoi - Flodfolket bestående av Shamudoi och Ramudoi, ena halvan bor vid vattnet och har hand om båtar och båtbygge medan andra halvan bor på land och jagar gems - bergsgetter. De stöter också på Hadumajägare och Klanfolk. De vistas en tid hos Losadunai och även hos Lanzadonii som är det folk som Dalanar, mannen vid Jondalars härd, har grundat tillsammans med sin nya kvinna Jerika.
Men det som ändå gör hårdast intryck är Jondalars tid hos S'Armunai där Attaroa, en ond och självisk kvinna, har tagit makten och ämnar grunda ett folk med enbart kvinnor. Människorna i den här serien anser att ett barn blir till när Modern låter en mans ande blandas med en kvinnas och Attaroa lägger då ihop 1 och 1 och får 3 och tänker att när inga män återstår har Modern inget annat val än att blanda kvinnors andar med varandra och följakteligen borde då bara döttrar födas.
Jondalar har blivit tillfångatagen av S'Armunaijägare och Ayla spenderar lång tid med att på håll lära sig deras livsmönster - och språk - för att sen rädda Jondalar och med hans hjälp och folkets S'Armuna (andlige ledare, shaman) rädda hela folket undan Attaroas tyranniska styre.

I den här boken lär sig Ayla att känna sig välkomnad, känna sig hatad och att säga adjö till människor hon håller av, om och om igen...

Det är intressant vad vissa saker kan göra stort intryck. Jag kom sen tidigare ihåg att Ayla hade satt "skor" på djuren för att de skulle klara färden över glaciären, och såg fram emot att läsa om det igen. När jag väl kom till det stycket så var det just det, inte mer än ett stycke, och ändå hade det satt så djupa spår hos mig - precis som minnet av den Donii (helig figur av Modern) som Jondalar hade snidat åt Ayla som trots gängse traditioner pryddes med hennes anletsdrag.

/Milla