Andra boken i Grottbjörnens folk - Hästarnas dal

Utkom 1982

Det har tagit lite tid, inte att läsa boken en gång till, utan att få lust och tid att blogga om det. Innan jul hade jag så mycket att stå i och under jul har jag legat sjuk, troligtvis i influensan, och har nätt och jämt orkat fira just julafton och sen nyårsafton. Nu är det 2014 och jag vet inte riktigt om sjukdomen släppt sitt grepp men jag hoppas det och att det bara är sviterna efter jag lider av nu.

I den här boken lever Ayla ensam i en grotta i en dal efter att ha blivit utesluten ur sin Klanflamilj. Dalen befolkas av en hjord hästar. En dag beslutar hon sig för att med sitt klanspjut och list, och en hel del tålamod, gräva en grop för att sen invänta hästarna så att hon kan driva en häst i gropen. Hon lyckas med det hon föresatt sig och dödar ett sto. Efteråt inser hon att stoet hade ett föl. Fölet jagas av hyenor, det djur som Ayla avskyr allra mest, så hon jagar i sin tur iväg hyenorna och räddar det lilla fölet. Fölet får följa med henne hem och plötsligt är hon inte så ensam längre. Hon döper fölet till Winnie.
Under tiden i dalen finner hon även på en skadad lejonunge som även den får följa med henne hem. Hon vårdar ungen och tillsammans med Winnie föder hon upp och fostrar Lillen.

Mot slutet av boken, senare än jag mindes, kommer Jondalar fram till dalen i sällskap med sin bror Thonolan som är förtvivlad efter sin unga hustrus död. (Jag mindes inte att så mycket hände Jondalar och Thonolan i den här boken innan de nådde fram till dalen.)
Under tiden Jondalar repar sig efter mötet med Lillen i dennes grotta föder Winnie ett föl som Jondalar, efter att ha lärt Ayla tala Zelandonii, döper till Löparen.

Det är ett nöje att läsa om Jondalar och Thonolans resa längs med Moderfloden (Donau) samtidigt som det känns både spännande och stundtals långtråkigt att vänta på att de kommer fram till dalen. Första gången jag läste boken var jag inte lika otålig, då hade jag ju kanske ett hum om vad som skulle hända men varje ord var spännande.
De mest intressanta delarna, för mig, är att läsa om hur de olika folken lever, vad de äter och framför allt hur de sköter det medicinska, då jag är oerhört intresserad av örtmedicin. Första gången jag läste boken så njöt jag av allt annat runt omkring detta, såsom miljöbeskrivningarna, och i den här boken var de även nu rätt intressanta, men det roligaste av allt var att läsa om Aylas kontakt med sina djur.

När Ayla träffar Jondalar för första gången och jämför honom med medlemmarna av sin Klanfamilj börjar hon förstå varför de tyckte att hon var så stor och ful. Som läsare förstår man nu också att Ayla är ganska lång, även för att vara en av de Andra - lång och vacker - och helt ovetandes om sin skönhet och dragningskraft.
Trots att jag har läst boken förut så grät jag när Jondalar grät över hans bortgång. Det gjorde lika ont i hjärtat nu som då.

/Milla