Sjätte boken i Grottbjörnens folk - De målade grottornas land

Utkom 2011

Den här boken kunde jag knappt lägga ner när jag väl hade börjat läsa den, vilket påmind mig om när jag läste den här serien för första gången. Men jag måste erkänna att ett tag tröttnade jag på grottmålningar...

Boken börjar med att Jonayla är en liten bebis och Ayla har precis blivit akolyt och påbörjat sin donierutbildning. Sen på en ganska passande tidpunkt är Jonayla plötsligt 4 år gammal och Ayla och Zelandoni planerar Aylas Donierfärd. En sak kände jag mig genast glad över; att författaren bestämde sig för det brytet mitt i den här boken istället för att som många andra författare ha den mellan böcker så att man undrar om man missat en bok och vad som har hänt.
Det pirrade i mig nästan hela andra halvan av boken när jag förstod att den här boken med största sannolikhet kommer knyta ihop alla sex böcker på ett bra sätt, och jag såg fram emot att få läsa hur detta skulle ske.

När jag läste kapitlen om Aylas Donierfärd önskade jag att denna bok hade haft en karta över grottorna och området hon färdades i. Och vet ni vad, efter lite googlande så hittade jag en karta! Jag ska försöka hitta tillbaka till källan och länka den här, men här ser ni iaf kartan.

När Ayla kom till sommarmötet efter att ha blivit "kallad", efter att ha avslutat sina markeringar av solens och månens upp- och endgång, och fann Jondalar i armarna på en annan kvinna så grät jag med henne. Jag tror inte jag skulle kunna leva i en kultur, i ett samhälle, där man får "dela njutningen" till höger och vänster, även om jag verkligen kan förstå varför svartsjuka inte tolereras och att den fördöms.
Något jag gjorde nästan alla böcker igenom var att jämföra det samhället jag - vi - lever i med de i boken. Det går inte riktigt att jämföra de med den enorma skillnaden i befolkning mellan de tusenstals i boken och de miljarder som lever idag, men det går att önska att de gick att jämföra. Och det går att önska att vissa saker kunde fungera på liknande sätt och att människor i verkligheten hade lika stor respekt för gruppens behov som de i boken är tvugna att ha.

Och det går att önska att jorden inte har blivit så överbefolkad och att folk levde efter bokens Moderhymnsrader: "en plats att vårda, inte vanvårda."

/Milla