Drömbokcirkeln: Otrohet av Paulo Coelho

Då var andra träffen med Drömbokcirkeln över. Efter att ha upptäckt att caféet var stängt (fast det står att det borde vara öppet) så tog vi en promenad till närmaste park. Solen sken på oss medan vi stod mellan minigolfare och korpenspelare och diskuterade Paulo Coelhos bok Otrohet. 

Jag verkligen avskydde den här boken medan jag läste den, men den passade verkligen i en bokcirkel. Vi pratade på i två timmar utan att behöva kolla på "stödfrågorna" en enda gång! 

Det var så himla intressant att nästan få läsa om boken genom att diskutera den med andra människor. Samtalet gjorde det verkligen värt mödan det tog att ta sig igenom hela boken. Och än en gång har jag lärt mig så himla mycket om mig själv.

/Milla

Sagan om Isfolket

Jag har inte bloggat här på ett tag eftersom att jag är fullt upptagen med att läsa serien Sagan om Isfolket. Just nu ligger jag på bok 20 av (ungefär) 40. När jag har läst alla böcker i serien så kommer en ordentlig recension av hela serien. Dels har jag jag läst ut varje bok så snabbt och dels tycker jag att de är för korta för att recensera var för sig. Det känns som att jag då bara skulle återge hela historien istället för att "bara" ge min syn på böckerna.

Mitt första intryck är att historien går oerhört fort framåt. Jag tycket inte att jag hinner lära känna karaktärerna så väl innan boken är slut och nästa generation tar vid. Och böckernas framsidor har sällan något med historien att göra...

/Milla

Mörkertal av Arne Dahl

Den här boken drog in mig redan med första raden:
"Redan första gången han såg kvarlevorna förstod han att det var något speciellt med dem."

Emily Flodberg försvinner på en klassresa till Saltbacken i Ångermanland. En skallgång dras igång och polisen kommer från Stockholm för att delta i sökandet. Emily tycks helt sonika ha dragit till skogs och i samband med polisens sökande finner man en man med avskuren hals, avskuren med pianotråd.
Ungefär samtidigt hittas en man på en parkbänk i Stockholm, också han med halsen avskuren med pianotråd.

Den ena en man på jakt efter, eller jagad av (?) en fjortonårig flicka och den andre ett statuerat exempel avsett för att varna någon eller några.

I en tredje tråd blir en polis vid namn Bengt Åkesson aklagad försexuella trakasserier av en kvinna som anmält sin man försvunnen.

Det slutar aldrig hända saker i den här boken, och så fort jag tror att jag har koll på läget kommer en vändning som får mig att tänka "Men va f*n!? Allvarligt?!" De olika utredningarna sköts på sina olika håll, men överordnad Kerstin Holm håller i alla trådarna, förutom i den där hennes älskare blivit anklagad för trakasserier och ska utredas av hennes före detta, numera bästa vän Paul Hjelm.

Har de olika dödsfallen något med varandra att göra? Är det en slump att pianotråd använts på så vitt skilda platser i Sverige inom en så kort tidsram? Vi få följa med till skogs och runt hela Stockholm i sökandet efter Emily Flodberg, på vägen möter vi pedofiler, flera hundra år gamla skelett och en lika gammal Ordern kallad Fac ut vivas.

Läs den!
/Milla

Någonstans inom oss, av Kajsa Ingemarsson

Den här boken svalde mig hel. Jag fastnade redan efter de första sidorna och kunde inte lägga ner den. Jag var tvungen ett par gånger, jobb och sömn ni vet, men jag ville inte.

Rebecka låter sig falla 30 meter, sen öppnar hon ögonen och tror att allt var en dröm. Hon ska visa Mikael att hon älskar honom, hon ska sluta med sina spel, hon ska bli en bättre människa.
Plötsligt står ängeln Arayan bredvid henne och de båda ser på när hennes kropp förs bort och när Mikael får beskedet om hennes självmord. Hennes oväntade självmord. Hon var gift, framgångsrik och lycklig. Eller?

Den här boken handlar om ångest, om sorg, om insikt och acceptans. Den här boken handlar om hur det är att förlora någon man älskar och att acceptera hur livet har blivit.... eller i Rebeckas fall, inte blivit.
Rebecka vill inte lämna Mikael och Arayan förstår henne, han säger att han finns där tills Rebecka själv accepterar sin död. I efterdöden får Rebecka träffa några andra spöken som inte heller vill lämna sina nära och kära.

Mikael kan inte förstå hur Rebecka kunde göra det hon gjorde. Han stänger in sig och låter sin mamma sköta allt det praktiska, tills det är dags för begravningen och Rebeckas syster Sofia dyker upp...

Jag rekommenderar verkligen den här boken. Min första tanke när jag läste den var att alla som funderar på att ta sitt eget liv borde läsa den, men nej... alla borde läsa den.

/Milla

Pompeji av Maja Lundgren

Utläst 5 juni 2014

Den här boken föll mig i smaken med en gång. Jag har alltid varit svag för det latinska språket och kulturen som hör till. Det kanske mest fascinerande är hur mycket som faktiskt finns dokumenterat, till skillnad från andra äldre kulturer. Visst är det som finns dokumenterat, lik all nedskriven historia, vinklad till författarens (eller den som beställt skriftens) fördel, men det gör det ändå lättare att föreställa sig den tidens människor, hur de levde sina liv och hur de dog.

Den här boken följer ett flertal människor åren innan stadens Pompeji täcks med aska från vulkanen Vesuvius. De lever sina liv utan en aning om vad som komma skall. Huvudpersonerna i boken är bordellmamma (mamsell), "fellatrix" (låt oss bara säga att hon är prostituerad med en nisch), mimare, slav... och så finns det även lite "finare" folk med.

Personerna i boken har funnits, deras namn finns nedtecknade, men författarinnan har tagit sig ganska så fria händer när det gäller deras karaktär, drömmar och vardagsliv.

Förutom själva historien, kulturen och språket (boken är skriven på svenska men vissa "fula" ord får behålla sin latinska karaktär) så är författarens språkbruk något som ofta lockar till både skratt och häpnad. På s 30 har författaren skrivit en ordlista över ord som genomgående skrivs på latin i boken. Orden är svordomar eller de med sexuell åsyftning, såsom fellatrix och lente impelle. Utöver de ord som inte är värda en konsekvent översättning så är humorn något som gör att det är svårt att lägga ner boken. Jag gillade den här boken skarpt.

/Milla

Andra recensioner
Boksidan
DN.se
SvD.se

Vägen till Bålberget av Therése Söderlind

Den här boken önskade jag mig när jag fyllde år och jag blev jätteglad när jag fick den. Sen började jag läsa den. Prologen gav hopp, men sen... de första hundra sidorna undrade jag om jag hade missförstått de recensioner jag hade läst. Boken börjar med att handla om Jacke och hans dotter Veronica, året är 1975. Efter hundra sidor fick Veronica i skoluppgift att läsa om Häxprocesserna och började då bli intresserad av familjens förflutna. Vore det inte häftigt att vara släkt med en av häxorna?

I Vägen mot Bålberget får vi följa fyra människors liv under två olika tidsåldrar. Jacke, en helt vanlig man, om än lite glad i kjoltyg, har blivit lämnad av sin fru och får stå ut med sin dotters skuldbeläggande och vrede, fram till den dagen hon blir intresserad för ortens historia - och de kvinnor som brändes för trolldom på Bålberget.

Malin växer upp med Matz som granne, men låter sig sen giftas bort med Erke för att Matz hittar en annan. En dag blir mer än hälften av kvinnorna på bygden runt Nyland kallade till vittne om trolldom, men det visar sig att det är de som ska stå anklagade och deras barn vittna emot dem... Barnen vittnar om bolande under bord och danser kring heta grytor i Blåkulla.

Veronica har inga barn, men hon hjälper ofta till med sin lillesysters två söner, och hon tar även hand om sin gamla pappa vars bakgrund hon snokar lite för mycket i för hans smak.

Olof är änkling, hans Segrid dödde för flera år sedan. Han bor med sin äldsta dotter Barbro, hennes man och deras barn. Han tar även hand om sin dotterdotter Lill-Eva. När Jöns Horneaus ska komma för att få höra Olof vittna om hur det var när trollpackorna brändes börjar han berätta hela historien för Lill-Eva, för att öva sig i att hoppa tillbaka i barndomen.

Såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag fick boken jag hade önskat mig, och jag är ännu gladare att jag höll ut de första sidorna så att jag fick läsa denna fantastiska historia som, även om just denna är en roman(tisering), är en del av vår svenska kulturhistoria.
I sommar ska jag upp till området boken utspelar sig i och logga några cacher. Jag ska bestiga bålberget, fängelsehålan har jag redan varit i. Fruktansvärd plats.

/Milla

3096 dagar - Natascha Kampusch

Natascha Kampusch var på väg till skolan när hon mötte en man som drog med henne in i en vit skåpbil. Samma man höll henne sedan fången i en källare på 5kvm. I åtta år levde hon efter en psykiskt sjuk mans regler. Hon blev hans personliga slav som han gjorde som han ville med, han låste in henne i mörker, misshandlade henne och satte henne på svältdiet.

I boken berättar Natascha hela sin historia i ett försök att få stopp på falska rykten. Hon börjar berättelsen med den tidiga barndomen som sladdbarn åt en mor som egentligen ville ha huset för sig själv och en far som drack för mycket. Hon berättar om sitt dåliga självförtroende och hur gärningsmannen trodde att hennes dåliga självkänsla skulle göra henne lätt att knäcka. Historien om hennes fångenskap i Wolfgang Priklopils källare är fruktansvärd och fasansfull, och då har ändå Natascha skonat oss läsare från de värsta övergreppen.

Natascha lovar tidigt sig själv att när hon blir 18, då ska hon rädda sig själv, slå sig fri och kämpa för ett liv i frihet. Hon påminner sen sig själv många gånger om att hennes vuxna Jag håller hennes hand, tröstar henne och lovar henne en framtid i frihet.

När jag läste om Nataschas liv efter rymningen ville jag gråta över hur respektlöst hon blev behandlad av både poliser och media. Samtidigt, som så många gånger tidigare, beundrade jag hennes styrka, framtidshopp och mod.

Jag blev oerhört tagen av den här boken. Jag är bara några år äldre än henne och kunde varje gång ett årtal nämndes dra mig till minnes vad jag gjorde då: när jag började och sen gick ut högstadiet, när jag började på gymnasiet, alla gånger då jag umgicks med vänner, när familjen skaffade hund, hur vi firade jul och födelsedagar, när jag gick ut gymnasiet, fick mitt första sommarjobb och sen heltidsjobb, började studera på högskolenivå, när jag flyttade hemifrån... 

Vi fick egna lägenheter ungefär samtidigt, Natascha och jag, med den stora skillnaden att jag hade, och tog för givet, det liv som hon så hett drömt om i 8 1/2 år. Jag kommer aldrig mer att se på min uppväxt på samma sätt. Jag kommer att vara för evigt tacksam för alla vänner, alla skratt, alla högtidsfiranden, alla museibesök, alla restaurangbesök, alla lugna stunder och alla... Ja, varenda minut.

/Milla