Momo - av Signe Hasso

Signe Hasso är mest känd som scenartist med debut på Blancheteatern 1934, varefter hon uppträdde på Dramaten fram till 1939. Med romanen Momo debuterade hon som författare 1976. Momo är en kort berättelse på drygt 200 sidor, lättläst och gripande. Jag läste denna bok på knappt ett dygn, innan läggdags och till och från jobbet.

Momo handlar om Cecilia som växer upp på 1930-talet tillsammans med sin moster som säger sig ha adopterat henne efter att hennes föräldrar omkom när hon bara var några månader gammal. Cecilia lever ett skyddat liv och är en blyg flicka som gillar skolan och som har en bästa vän - Kajsa. När Cecilia är 14 år får hon börja arbeta som expedit i Mjölkaffären, där träffar hon Gustav som vill bjuda ut henne på promenad efter kyrkan på söndag.

Året efter, på midsommarafton, är hon te för att plocka sju sorters blommor. Under promenaden blir hon våldtagen och får sedan leva med följderna.

Historien är till en början ljuv och mycket intressant. Det är så mycket som är synd och tabu på 1930-talet. med våldtäckten tar historien en hemsk vändning och man undrar när Cecilia ska få vila från allt hemskt som bara fortsätter ske.

Som kuriosa, ett gott skratt i allt elände, kan nämnas att varje gång jag läste om Kajsa så föreställde jag mig henne som Hjördis i The Stig-Helmer Story, spelad av Tove Edfeldt.

/Milla

Det som tillhör mig - av Anne Holt

1956 blir lilla hedvig mördad och Aksel Seier döms till fängelse. 9 år senare frigivs han utan att få veta mer än att han borde vara glad.
Alvhild har misstänkt ända sen mordet begicks att Aksel är oskyldig, men när hon många år senare möter en mor som vill ange sin döde son vill hon gräva mer i fallet men alla papper är spårlöst försvunna. Hon hör av sig till Inger Johanne Vik som dras till fallet av ren nyfikenhet. Lever Aksel fortfarande? Lever mamman som angav sin son för så länge sen?

Samtidigt ber poliskommissarie Yngvar Inger Johanne om råd i ett aktuellt fall där tre barn hittills har blivit bortrövade. En av de har återlämnats utan dödsorsak. Vad har barnet dött av? Blev barnet skrämd till döds? Och var är de andra?

Den här boken är oerhört medryckande. Den är tragisk och hemsk, men man vill ju veta vad som händer med barnen. Och Aksel Seiers öde känns långt ifrån orealistiskt. Det händer ju att folk blir oskyldigt dömda och förlorar allt över en natt.

/Milla

Fader: Okänd - av Alice Lyttkens

"Efter många omfamningar, handkyssar och mycket fotskrapande, efter översvallande tacktirader för de lysande festligheterna under trenne dagar och prisande av alla anstalter - inte minst den deliciösa maten - steg en mild majkväll de sista gästerna upp i reskarosser för att lämna Ekelunda slott."

...så börjar Fader: Okänd. Jag visste det inte innan jag började läsa, men den här boken hör hemma i en av mina favoritgengrér: Historiska romaner. Boken utspelar sig år 1778 på Ekelunda slott, ca 10 timmar med häst söder om Stockholm.
Händelserna utspelar sig runt Husmamsellen Anna Andersdotter och hennes systerdotter Huspigan Stina.

Ekelunda slott huserar Greve Fabian Ekestock och hans hustru Grevinnan Ekestock. Greven äktade endast grevinnan för hennes fars förmögenhet och medan han inte har kunnat få (läs: velat göra) grevinnan gravid på tre år så har han rullat runt i halmen med en hel drös andra ungmöer, varav en är lilla Stina.

Det framgår ganska snart att Stina "intet visste om hur det är att ligga nära" en karl, och eftersom Greve Fabian lovade dyrt och heligt att deras "lekar" inte kunde resultera i något barn, så trodde hon honom. Detsamma lovade han Fröken Lundström...

Fader: Okänd är en bok på endast 200 sidor med många intriger och starka känslor. När man läser boken, och när man har vant sig vid det gammelsvenska språket, känns det som om man är en del av Ekelunda slott, en fluga på väggen kanske... Som ni nog förstår hade jag riktigt svårt att lägga ner den här boken. jag var ju tvungen att ta reda på hur greven skulle finna på en lösning för sina oäkta barn och hur han skulle lyckas hantera grevinnans svartsjuka på bästa sätt. Det var inte lätt att tycka synd om henne, grevinnan, men ingen förtjänar en make som greven.

Boken är absolut läsvärd, så läsvärd att jag ska låna några fler böcker av samma författare. Den här boken är en av många jag har lånat av min väninna Tiia, och min mor Sonja har sagt att hon har fler bäcker av Alica Lyttkens som jag kan låna.

/Milla

Serien Jarastavens vandring - en reflektion

Den här serien är ett utmärkt exempel på maktspelet mellan det goda och det onda, ett ämne som många lärde och många fantasifulla tvistar om på sina olika sätt. Serien är ett exempel på hur viktigt det är med balans och att alla aspekter av universum alltid strävar efter balans och harmoni. Kampen är och förblir evinnerlig. De gånger som balans uppstår och harmoni kan råda bryts förr eller senare när ljuset eller mörkret får övertaget.

I Jarastavens vandring representeras ljuset av det feminina genom Urla - alltings moder och mörkret representeras av hennes ständige följeslagare och manlige aspekt - hennes skugga Tertor. När de en gång var ett kallades de Tert-Ur-lah.
Något som jag finner intressant är när det så småningom framkommer att det inte är det kvinnliga, eller alla kvinnor och bara kvinnor, som är ljuset eller som kan vara ljusets döttrar. Ljuset representeras av det goda, det omhändertagande; att vilja väl, vilket även kan innefatta männen, bara de väljer det goda som sitt ledljus i livet.
Detta medan mörkret inte tycks kunna innefatta kvinnorna på samma sätt. Kvinnorna kan välja mörkret men tjänar då Tertor på ett helt annat sätt än de som väljer att tjäna Urla. Detta märks inte minst när Grina blir Grim och sätts på piedestal av Tertor.

Tertor bestraffar de som inte gör som han vill, han mördar och låter sina följeslagare ta liv utan misskund. Den enda som inte får dödas ändå från början är Siri, en av ljusets döttrar, vilket får mig att tänka att för Tertor är kampen mellan honom och Urla en lek, ett tidsfördriv, medan det för Urla handlar om att kunna återförenas och om att världen, med alla deras söner och döttrar, ska kunna få harmoni och finna en balans där det ljusa och det mörka existrerar sida vid sida. Urla inser att hon inte är sig själv, hon är inte hel, utan sin skugga. Tertor tar kraften från naturen och vägrar att inse att när naturen är död kommer inte han heller att vara någonting utan Urla, då kommer även hans sy´tyrka att minska och även han kommer att tyna bort sakta men säkert.

Mörkret, Tertor, representerar inte bara det manliga, okuvliga, starka och stridslystna utan även den obarmhäriga ondskan som förstör allt i sin väg utan tanke på någons väl och ve och utan tanke på framtiden. Tertor är självisk, nästan barnslig, i sitt förakt av Urla och läsaren förstår ganska snart varför det är av yttersta vikt att Urlas skugga åter fästs vid hennes fötter istället för att tillåtas använda världen som lekplats och sandlåda.

Jag gillar såna här böcker där det övernaturliga får sin självklara plats och där kampen mellan det goda och det onda är i fokus. Jag gillar de skarpt.

/Milla

Tertors vrede, Del nio i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den nionde och sista delen som jag nu har läst ut heter Tertors vrede och kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

I den här delen är det äntligen dags för allt som förberetts så noga i de tidigare böckerna att äga rum, men hur kommer det att gå?
Terterna blir sju med Lokir Eldansikte och Tertor försöker att leda sina själviska, högfärdiga terter rätt för att kunan befria honom och Grim från underjorden i tid för att samla kraft, krigare och ting inför slaget som ska stå mellan terterna och völvorna. När Kåre hjälper Skymning att fly får han sätta livet till och Tertor blir utom sig av vrede - och rädsla - för att inte hinna finna sin sjunde i tid.

Skymning rymmer med hjälp av Kåre och de finner sin väg till Hjortabäck dit alla Gläntarpsbor har tagit sig för att förbereda sig för det kommande kriget. Under den hårda vintern, som visar sig mycket kortare än väntat, läker Skymning sina sår och völvorna och alla deras fränder från båda byarna förbereder sig och krafttingen för sin enda chans på 900 år att åter fästa Urlas skugga vid Urlas fötter så att balans och harmoni åter kan råda i världen.

Har völvorna förberetts sig ordentligt? Ska Siri lyckas väcka månkristallen i tid? Vem står segrande efter striden - Ur-lah eller Tert-ur?

När boken är slut vill jag fortsätta följa alla de personer jag nu känner så väl genom deras fortsatta liv och öden, men slutet är ändå acceptabelt och jag kan lägga ner boken med en djup suck.

/Milla

Vargens lya, Del åtta i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den åttonde delen som jag nu har läst ut utgavs år 2006, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

I den här boken börjar Urlas skugga, Tertor, att samla sina söner - sina Terter. han behöver sju stycken som kan kämpa för honom i striden med Urlas döttrar - völvorna.
Förutom Kåre och Boldeman träffar vi Guttmar, Autir och Järv. Den sjätte terten är Tertor Grim, som sitter fast i underjorden tillsammans med Tertor.
Tertor spenderar sin tid i fångenskap med att kommunicera med sina terter genom Boldeman. Terternas uppgift är enkel - samla kraft och utveckla sina nya förmågor.

I denna bok möter vi även ytterliggare en völva - Skymning - som liksom Siri är född och uppvixen i Stenestrand (Folkets by) och som inte har en aning om att hon bär på en völvas krafter. Allt Skymning vill i livet är att följa Autir varthän han beger sig, ge sig till honom och göra hans liv bekvämt och lättjefyllt - tills den dagen Safirdroppen runt hennes hals börjar tala till henne och ber henne att stanna i Vargarnas lya...

/Milla

Livets källa, Del sju i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den sjunde delen som jag nu har läst ut utgavs år 2005, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

I skrivandets stund har jag faktiskt hunnit läsa ut både den åttonde och den nionde delen efter denna sjunde. Det var så spännande att jag inte kunde pausa utan ville använda alla stunder jag kunde till att fortsätta läsa.

I den här boken inser Liv meningen med sitt liv och hon får sedan en chans till en plats vid Urlas sida genom att hjälpa de själar som är fast på Dimmornas ö.
Jils huvudvärk blir värre och om det inte vore för vad Urla sa henne när dottern Iva föddes skulle hon givit vika för smärtan för länge sen. Efter att ha tytt alla tecken de kommit på att söka efter bestämmer sig Siri, Ional, Kol och Jil för att bege sig till Dimmornas ö eftersom att Jil är övertygad om att det är dit hon behöver komma. Resan resulterar i stora gåvor, men också stora sorger för alla fränder i Gläntarp.
Kåre släpar runt på Boldemans huvud som en tok, han svär på att huvudet talar till honom vilket leder honom till att göra massor av dumma saker, bl.a. att begå mord...

Under tiden i Gläntarp försöker Jorun sitt bästa med att klara av alla Völvagöromål som lagt på hennes axlar. När hon inser att någon försökt förgifta alla barn i byn måste hon, Dana, Iorin och Vidblick ta till hemska metoder för att få bukt med problemet. Jorun får ett påbud från Urla som gör att hon helt enkelt inte kan "göra sig kvitt" problemmakaren: "Håll dina vänner nära, men din fiende närmare... Ta bort henne och en farlig motståndare kommer i hennes ställe."

Livet i Hjortabäck går vidare, fler långhud byggs och Dana och Björne finner sig till rätta i sina nya ledand roller.

På Dimmornas ö får Siri träffa en ny syster från den gröna ön Keltika, druidinnan Aithne, som hon inser måste få följa med tillbaka till Gläntarp.

/Milla