Vägen till Bålberget av Therése Söderlind

Den här boken önskade jag mig när jag fyllde år och jag blev jätteglad när jag fick den. Sen började jag läsa den. Prologen gav hopp, men sen... de första hundra sidorna undrade jag om jag hade missförstått de recensioner jag hade läst. Boken börjar med att handla om Jacke och hans dotter Veronica, året är 1975. Efter hundra sidor fick Veronica i skoluppgift att läsa om Häxprocesserna och började då bli intresserad av familjens förflutna. Vore det inte häftigt att vara släkt med en av häxorna?

I Vägen mot Bålberget får vi följa fyra människors liv under två olika tidsåldrar. Jacke, en helt vanlig man, om än lite glad i kjoltyg, har blivit lämnad av sin fru och får stå ut med sin dotters skuldbeläggande och vrede, fram till den dagen hon blir intresserad för ortens historia - och de kvinnor som brändes för trolldom på Bålberget.

Malin växer upp med Matz som granne, men låter sig sen giftas bort med Erke för att Matz hittar en annan. En dag blir mer än hälften av kvinnorna på bygden runt Nyland kallade till vittne om trolldom, men det visar sig att det är de som ska stå anklagade och deras barn vittna emot dem... Barnen vittnar om bolande under bord och danser kring heta grytor i Blåkulla.

Veronica har inga barn, men hon hjälper ofta till med sin lillesysters två söner, och hon tar även hand om sin gamla pappa vars bakgrund hon snokar lite för mycket i för hans smak.

Olof är änkling, hans Segrid dödde för flera år sedan. Han bor med sin äldsta dotter Barbro, hennes man och deras barn. Han tar även hand om sin dotterdotter Lill-Eva. När Jöns Horneaus ska komma för att få höra Olof vittna om hur det var när trollpackorna brändes börjar han berätta hela historien för Lill-Eva, för att öva sig i att hoppa tillbaka i barndomen.

Såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag fick boken jag hade önskat mig, och jag är ännu gladare att jag höll ut de första sidorna så att jag fick läsa denna fantastiska historia som, även om just denna är en roman(tisering), är en del av vår svenska kulturhistoria.
I sommar ska jag upp till området boken utspelar sig i och logga några cacher. Jag ska bestiga bålberget, fängelsehålan har jag redan varit i. Fruktansvärd plats.

/Milla

3096 dagar - Natascha Kampusch

Natascha Kampusch var på väg till skolan när hon mötte en man som drog med henne in i en vit skåpbil. Samma man höll henne sedan fången i en källare på 5kvm. I åtta år levde hon efter en psykiskt sjuk mans regler. Hon blev hans personliga slav som han gjorde som han ville med, han låste in henne i mörker, misshandlade henne och satte henne på svältdiet.

I boken berättar Natascha hela sin historia i ett försök att få stopp på falska rykten. Hon börjar berättelsen med den tidiga barndomen som sladdbarn åt en mor som egentligen ville ha huset för sig själv och en far som drack för mycket. Hon berättar om sitt dåliga självförtroende och hur gärningsmannen trodde att hennes dåliga självkänsla skulle göra henne lätt att knäcka. Historien om hennes fångenskap i Wolfgang Priklopils källare är fruktansvärd och fasansfull, och då har ändå Natascha skonat oss läsare från de värsta övergreppen.

Natascha lovar tidigt sig själv att när hon blir 18, då ska hon rädda sig själv, slå sig fri och kämpa för ett liv i frihet. Hon påminner sen sig själv många gånger om att hennes vuxna Jag håller hennes hand, tröstar henne och lovar henne en framtid i frihet.

När jag läste om Nataschas liv efter rymningen ville jag gråta över hur respektlöst hon blev behandlad av både poliser och media. Samtidigt, som så många gånger tidigare, beundrade jag hennes styrka, framtidshopp och mod.

Jag blev oerhört tagen av den här boken. Jag är bara några år äldre än henne och kunde varje gång ett årtal nämndes dra mig till minnes vad jag gjorde då: när jag började och sen gick ut högstadiet, när jag började på gymnasiet, alla gånger då jag umgicks med vänner, när familjen skaffade hund, hur vi firade jul och födelsedagar, när jag gick ut gymnasiet, fick mitt första sommarjobb och sen heltidsjobb, började studera på högskolenivå, när jag flyttade hemifrån... 

Vi fick egna lägenheter ungefär samtidigt, Natascha och jag, med den stora skillnaden att jag hade, och tog för givet, det liv som hon så hett drömt om i 8 1/2 år. Jag kommer aldrig mer att se på min uppväxt på samma sätt. Jag kommer att vara för evigt tacksam för alla vänner, alla skratt, alla högtidsfiranden, alla museibesök, alla restaurangbesök, alla lugna stunder och alla... Ja, varenda minut.

/Milla