Dödens vingslag, Del sex i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den sjätte delen som jag nu har läst ut utgavs år 2004, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

Det var några dagar sen jag avslutade den här boken och när man går från en del till en annan utan paus är det ibland svårt att komma ihåg var den ena delen slutade och nästa tog vid.
I den här delen föder Jorun sina flickor, Ylva och Linda, alltmedan hennes far Ional och lillebror Iorin är försvunna och ingen kan nå de.

Handelsmannen Fej från handelsbyn Hjortabäck kommer till Gläntarp och ber om Siris hjälp åt sina fränder som många har insjuknat i en hemsk sjukdom där de drabbade hostar blod och dör inom loppet av några få dagar. Även byns egen völva Silva har insjuknat och Siri känner att det är hennes plikt att åka dit och hjälpa den by som de handlat fredligt med i så många år. Hon tar med sig hövdingens son, Björne, völvan Dana och sin hjälpare Jil. Många får sätta livet till i Hjortabäck, både av byns egna fränder och de som kommit dit från Gläntarp. Resten av Hjortböcksborna följer med tillbaka till Gläntarp för att lära sig mer om husbygge och allt annat som behövs för att återuppbygga en by - sånt som de tidigare helt har lagt åt sidan till fördel för handel och skeppbyggande.

Danas kärlek för Björne växer och hon träffar en ny väninna i handelsflickan Dimma. Dimma är upp över öronen förälskad i Fej, men hennes dåliga rykte sätter ideligen käppar i hjulet...

Det händer så mycket i den här boken, inte minst med Ional och Iorin och deras fränder, som inte går att redogöra för utan att berätta för mycket för den som faktiskt vill läsa dessa böcker. Den här boken är nog den hittills mest händelserika och den var oerhört svår att lägga ner och när den väl tog slut så tog jag upp nästa del och började läsa på en gång. Framför allt får man veta mycket mer om Hjortabäck och dess förflutna och innvånare. Nya karaktärer tillkommer som kommer att följa oss genom kommande delar i denna serien, inte minst handelsflickan Dimma och Hjortabäcks völvahjälpare Helga. En hemlighet om Thurs asvlöjas som får alla att stelna till och Gläntarp får besök av Vidblicks hädangågne bror Varg.

Läs böckerna!
/Milla

Mörkrets makter, Del fem i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den femte delen som jag nu har läst ut utgavs år 2003, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

När den här boken börjar får vi träffa en ny Völva, Dana. Till en början är hon ingen Völva utan hon blir völvamärkt i samband med att några andra Vövlor kommer för att hämta henne och ta med henne till Stormslätten där de ska ge sig in i en kamp med Urlas skugga för att försöka få in honom i Urlas urna. Urlas urna är Völvan Marens kraftting, en urna helt i bärnsten som är gjord för att hålla Urlas skugga fången för att völvorna sen ska kunna fästa honom vid Urlas fötter. Völvan Laerke är fast övertygad om att det är hon som är ljusets dotter och sedd att föra kampen mot Urlas skugga, och det är nu eller aldrig. Danas uppgift är att tillföra kunskap men hennes osäkerhet gör att hon inte litar på sina syner om den blonda völvan med den mäktiga staven som de borde vänta in.

Samtidgt som Laerke samlar völvor, tar sig fram till Stormslätten och påbörjar den mäktiga ritualen skickar Siri bort Jorun och Jarastaven från Gläntarp. Hon vet inte varför, bara att det måste ske. Ju längre bort från Gläntarp Jorun kommer, när hon kommer över Starkströmmavattnet, desto mer dras hon mot norr, mot Danaland (Danmark) och mot Stormslätten.
Kampen startar, men ska völvorna lyckas fånga Urlas skugga utan Jarastavens beskydd?

Det är nu det börjar hända saker. Emellanåt blir jag frustrerad över när fokus flyttar från Jorun till Laerke och ibland till Grina. Jag vill läsa allt på samma gång men samtidigt vill jag följa en av karaktärerna utan avbrott. Det är tur att boken är indelad i kapitel, som i sig är indelade i stycken, annars skulle jag väl aldrig kunna lägga ner boken utan åka flörbi min hållplats med pendeltåget två gånger om dagen.

/Milla

Urlas skugga, Del fyra i Jarastavens vandring - av Saga Borg

Jarastavens vandring är en serie i nio delar, som egentligen är en serie på tre tilogier. Den tredje delen som jag nu har läst ut utgavs år 2001, och den sista delen som heter Tertors vrede kom ut 2008. "Saga Borg" är inte en författare utan ett psudonym för tre författare som skrivit böckerna tillsammans: Diane Alfredhsson, Carola Jonsson och Jesper Svensson. De kallar Jarastavens vandring för en "Historisk kvinnoserie i Margit Sandemos och Jean Auels anda".

När den här boken börjar är Jorun Völvadotter vuxen nog att gå till val (gifta sig) och medan hövning Kols son Björne längtar efter Jorun trånar Jorun efter Vidblick. Vidblick är i samma ålder som Kol och Siri och har upplevt mycket grymheter under sitt liv - han var en gång under Grinas onda våld och tvingades döda sin egen bror för att hindra Grina från att tortera honom till döds. Efter det lyckades han fly och fann Siri och har varit hennes och Kols högra hand sen dess.

Men Jorun har mer att tänka på än vilken man hon vill ha, hon kämpar för att få mamma Siri att lära henne allt om Völvornas värv. Jorun vill lräa sig allt, helst igår. Allteftersom historien fortskrider får Jorun chans att visa vad hon går för och mamma Siri inser att de brådskar mer än hon tidigare ville inse.

Det är mycket intressant att läsa om hur Siri har förändrats under årens lopp, hon var full av liv och vetgirighet i de tidigare böckerna, men nu som 30åring (?) har hon lagt sig till med att vara saktmodig och överdrovet noggrann. Det är också underbart att följa Jorun nu när hon börjar bli vuxen och redo att ta över Jarastaven och Völvans värv. Det enda jag skulle kunna klaga lite på är att jag tycker att författarna mot slutet av boken har gjort Joruns karaktör lite väl lik Siris som den varit i de tidigare böckerna. Jorun skulle kunna vara sin mors dotter men ändå ha en egen personlighet, kanske skulle de låta henne brås ännu lite mer på sin far?

/Milla