Första boken i Grottbjörnens folk - Grottbjörnens folk

Utkom 1980

Nu har jag, för tredje gången i mitt liv, läst ut den första boken i Jean M Auels serie Grottbjörnens folk.

I första boken möter vi Cromagnonflickan Ayla som kommer ifrån sin familj och sitt folk i samband med en jordbävning. En medicinkvinna ur Klanfolket (Neandertalare), Iza, hittar Ayla och vårdar hennes skador och Ayla får sen, efter många om och men, växa upp hos Klanfolket som är ett folk bundet av sina traditioner och sitt förflutna. Förändringar och nymodigheter skrämmer klanfolket men med tiden lär de sig att både acceptera och älska Ayla som en av sina egna.
Ayla möter många motgångar under sin uppväxt hos klanfolket, motgångar som hon tar som prövningar som ska bevisa att hon är värd sitt totem; Grottlejonet. 

Ayla är en oerhört inspirerande karaktär och speciellt hennes sätt att se på motgångar fick mina ögon att tåras mer än en gång, likaså hennes ovillkorliga kärlek till den enda far hon känt; klanens trollkarl, Mog-Ur, med egennamnet Creb. En annan källa till beundran är hennes djävlar anamma när det gäller att lära sig nya saker. Klanfolket har, tack vare sina rasminnen, lätt för att lära sig ett yrke (det yrke som gått i arv) och Ayla gör sitt yttersta för att på olika sätt kompensera för det faktum att hon inte har dessa minnen. Hon har andra egenskaper som är till hennes fördel, men hon vet inte om det utan ser många gånger sig själv som efterbliven, och ändå så ger hon sig sjutton på att hon ska göra allt som förväntas av henne.

Något som verkligen slog an en sträng hos mig var när Mog-Ur i en ceremoni på Klanmötet går in i  Aylas undermedvetna. Han ser att hon och hennes folk, tack vare sin förmåga att uppfinna och utveckla, har en framtid - till skillnad från hans eget folk vars öde dömts av att de är så pass bundna av sina traditioner och låsta i sitt sätt att leva. När han efteråt reflekterar över detta undrar han hur Aylas folk (vi) kommer att lämna den jord till våra efterkommande, som de lämnade så välskött och orörd till oss.
Nu är inte Grottbjörnens folk några memoarer och deras sätt att tänka och leva är en tolkning dels av föremål man hittat och dels av de skelett man funnit som visat hur "Klanfolkets" huvuden är så annorlunda formande jämfört med våra. När man undersökt huvuden har man försökt att föreställa sig hur deras hjärna sett ut och vilka områden som dominerat - kanske hade de rasminnen, kanske inte, kanske var det som fick de på fall just att de hade så svårt för att utveckla nya redskap, metoder och tekniker, kanske inte.

Grottbjörnens folk är en inspirerande berättelse om hur det kunde ha varit och Mog-Urs reflektion över nyttjandet av jordens resurser påverkade mig redan när jag som fjortonåring läste denna bok för allra färsta gången.

/Milla

En reflektion kring ålder, egenskaper och personlighetsdrag

Jag läser just nu Tionde kapitlet i första boken: Grottbjörnens folk. Ayla har börjat intressera sig för slungan och spenderar så mycket tid hon kan med att lyssna på när Zoug förklarar hur slungan fungerar. 

Något som jag verkligen gillar med de här böckerna, bland många andra, är hur iaf jag släpper tankar på ålder när jag läser dem. Ayla är inte mer än ett barn medan Zoug ska vara ganska gammal för att vara av sin människoart, men det är inget man tänker på. Visst beskrivs Ayla som ung och Zoug som gammal, Mog-Ur som övre medelåldern (?) och Iza som "gammal för att vara förstföderska", men det är ändå väldigt lätt att glömma åldern och bara döma de utefter deras egenskaper och personlighetsdrag. Broud känns som 12 år (prepubertal, egocentrisk, förvirrad), vilket han kanske också är, men till skillnad från kanske jämnåriga kamrater beter han sig som om han vore mycket yngre än Ayla. Jag får en bild i huvudet av en bortskämd barnrumpa som absolut inte borde få följa med ut och jaga. Broud tänker för mycket på sig själv och om jag var Brun skulle jag vara rädd att Broud skulle få någon skadad eller dödad i sin jakt på prestige.

Jag tycker om känslan av att bilda min egen klan i huvudet där personlighetsdrag och egenskaper särskiljer medlemmarna - istället för ålder. Jag tycker om tanken på att alla trivs ihop för att de trivs ihop och inte för att de är lika gamla.

/Milla

En blogg om en bok då och då

Just nu läser jag om Grottbjörnens folk, så ett bra tag framöver kommer nog de flesta inlägg handla om den serien - Jordens barn (Earth's children). Jag fick den sista boken i serien, De målade grottornas land, i födelsedagspresent när den precis hade kommit ut i Sverige och tro det eller ej, jag har ännu inte kommit mig för att läsa den. Varför? Böckerna i den här serien kommer ut med så många år mellan varje att jag hinner glömma tillräckligt mycket av handlingen för att känna att jag kommer hänga med i den nya boken helt. Och det har tagit mig fram till nu att få ork och lust att läsa om alla böcker, men nu när jag har börjat så är jag fast.

Jag läste de här böckerna för första gången när jag var i mina tidiga tonår. Då hade fyra stycken kommit ut och jag läste alla på en månad. Det kommer troligtvis inte gå lika fort den här gången. Jag räknar med en månad per bok men beroende på hur mycket tid jag har/tar mig att läsa så kan det gå snabbare. För mig är det dock inte viktigt att läsa ut en bok snabbt, det viktigaste är själva upplevelsen av boken. Den förra boken jag läste ut, som jag kanske skriver om någon dag om jag kan slita mig från denna, var så bedrövligt översatt att jag knappt orkade ta mig igenom de första 50 sidorna. Jag gav den ändå en chans eftersom att den var i min favoritgengré, handlingen tilltalade mig och eftersom att den hade lovordats av Jean M Auel.

Jag läser gärna:
*Historiska romaner som böckerna i den här serien, Jarastavens vandring, Sagan om Valhalla, cäker om Egyptiska faraoner och Romerska kejsare m.fl.
*Psykologiska thrillers, som de av Patricia Highsmith, dyker jag gärna in i med huvudet före.
*Deckare som böckerna av Roslund & Hellström
*Smått och gott som rekommenderas av andra...

Jag är med i en bokcirkel som funnits längre än jag har levt, vi träffas ungefär var sjätte vecka. Jag kan inte alltid komma på våra träffar eftersom att de är på söndagar och min sambo jobbar vardagskvällar, så vi har väldigt ofta söndagarna planerade redan. Jag har också en hobby (Geocaching) som tar mig ut på en hel del långturer på helgerna.

Mer om mig och böckerna jag läser vid ett senare tillfälle.

Njut av en bok så länge!
/Milla