Till offer åt Molok - av Åsa Larsson

Den här boken var till en början inte lika lättläst som andra böcker jag läst, och tyckt om. Lättläst i bemärkelsen "vill inte lägga ner" blev den inte förrän framåt slutet. Av nästan 400 sidor var det de sista 75 som riktigt drog in mig. När den väl tog slut så tänkte jag "Nej! Vad sjuttsingen?!"
Slutet var ok, men jag hade gärna följt huvudpersonernas liv i några månader till.

I boken får vi följa med i två tidsepoker; den ena är nutid där ett mord begås tidigt i boken och den andra äger rum under tidigt 1900-tal.

En kvinna dör i Kiruna, hon huggs ihjäl i vad som ser ut som ett vansinnesdåd och hennes sonson Marcus som hon har vårdnaden om försvinner till skogs. När man finner Marcus tyr han sig till en ensam brännskadad polis, Krister, som tar hand om honom under tiden mordet på hans farmor utreds.
Vi får hänga med i utbenandet av invecklade familjerelationer som går generationer tillbaka. Polisen Rebecka Martinsson tycker att de verkar alldeles för enkelt att farmoderns pojkvän skulle ha gjort det och alldeles för skumt att så många medlemmar av Marcus familj ska ha förolyckats på senare år.

Hur allt hänger ihop är inget man förstår på en gång, men inte heller något man förstår att man ska vilja veta. Och jag tror att en av anledningarna till att jag inte hade några problem med att stänga boken mitt i ett kapitel då och då var bristen på spänning. Jag saknade känslan av att bli medryckt och hänförd av utredningens framsteg. Jag saknade känslan av att "jaha? men vad händer sen då? kom igen!" och vaggades istället in i känslan av att jag läste en skönlitterär livsbiografi. Jag följde lärarinnan Elina Petterssons affär med disponent Lundbohm med en känsla av värme, ungefär som när man läser Stolthet och fördom eller kollar på Lilla huset på prärien på TV. Och på samma sätt följde jag Kristers längtan efter Rebecka.

Jag gillade Till offer åt Molok, men troligtvis inte av de anledningar som författaren avsåg.

/Milla